Användarprofil

"Förbaskad nagelbitare, godeman!"

När David Lagercrantz skrev uppföljare till Stieg Larssons Millennium-böcker utgick han aldrig från några befintliga manus som Larsson efterlämnat efter sin död. Till skillnad från den situationen så bygger den här första av två uppföljare till Frank Herberts Dune-hexalogi på tusentals sidor av skissartade anteckningar och manus som sonen Brian Herbert, många år efter fadern Franks död, av en slump hittade i ett kassaskåp. Frank Herbert hade redan planerat uppföljare till sista boken han hann med innan han dog.

Brian Herbert skriver tillsammans med science fiction-författaren Kevin J. Anderson. Det är faktiskt en riktigt värdig uppföljare som är väl förtrogen med Dune-universumet och som är välskriven. Jag var orolig att det skulle vara en kalkon som inte alls skulle kunna ta vid efter klassikerna/kanon som är Dune-hexalogin. Den oron upplöstes ganska tidigt in i läsningen. Spännande och med samma känsla för intriger och religiösa samt politiska maktkamper som hos Frank Herbert. Rekommenderas varmt.

Ja... Det blir lite för mycket feberdröm över det hela för att den röda tråden i berättelsen ska kunna hållas intakt. Lite som att försöka hitta "lösningen" eller "poängen" i någon av de mer bisarra filmerna eller TV-grejerna av David Lynch. Samtidigt välskriven med intressanta karaktärer, vilket gör att boken ändå fixar en trea i betyg. Men jag är inte överförtjust i det här überkryptiska berättarsättet där framtid, dåtid, nutid och all sorts sammanhållning bluddras ihop till någon sorts LSD-tripp. Hoppas på lite mer stringens i uppföljaren Nona the Ninth, alltså mer logik som med första delen Gideon the Ninth.

Ännu mer av fascinerande religion och världsbilder än i första delen, Serafers drömmar. Slutet av boken är tydligt oavslutat, så det blir förhoppningsvis snart (7 år sedan den här publicerades) en avslutande del av den planerade trilogin.

Inom genren finns ofta kopplingar till andra författare, andra verk. Konstigt vore annars. (Med genre syftar jag på fantasy, men det är långtifrån knivskarpa genreindelningar. Science fiction och fantasy är syskon. Det går att se redan i exempelvis C.S. Lewis Perelandra-trilogi. I lite mer modern klassifikation har rymdopera blivit en genre.)

Wikander själv nämner Ursula K. Le Guin och Frank Herbert i bokens tillägnelse (till minnet av hans mor). Inspiration därifrån kan ses i, bland annat, antropomorfa djurväsen (Le Guin) eller religiösa världsbilder (Herbert). Sådant förekommer förstås i stor utsträckning också i den faktiska religions- och mytologihistorien, ett område som Wikander själv är väl bevandrad i i sin yrkesutövning som teolog med ett språkligt kunnande (kunna läsa diverse texter på originalspråket). Apropå sistnämnda finns också samtida författare (bortom kanon som Le Guin/Herbert) med språkligt intresse som lyser igenom i världsbyggandet, exempelvis Christopher Ruocchio. Bibliotek finns även här.

Frågan om rätt/fel, moral, vänskap, kärlek, universella frågor i "det lilla livet" kombineras med frågor om hur förhålla sig till gudomligheter och auktoriteter. Politiska förvecklingar, maktkamper. I mångt och mycket placerar sig Wikander i en tradition, men hela berättelsen är originell och ny.

Det är trevligt att se att det finns även svenska författare i en genre som i stort är engelskspråkig.

Att författaren vill efterlikna den medeltida romansen/riddarromanen är tydligt, men det gäller inte bara innehållet utan även skrivsättet, stilarten i genren av meningar och fraser mer konkret. Just det kan enligt min mening bli ganska drygt: Karaktärerna pratar styltigt och upprepar sig ofta.

Boken beskrivs inte sällan som "mästerlig", vilket jag själv tycker är en väldig överdrift. Den är ganska fascinerande och författaren får ha ett plus i kanten för att ha fördjupat sig i den tids berättelser han vill anknyta till. Som fantasy betraktat är det en tämligen fattig historia och når verkligen inte upp till den genrens verkshöjd i övrigt.

Temat är i mångt och mycket minne, minnets betydelse, minnet av krig, faktiskt krig och kärleken mellan två människor.

Detta är den fjärde boken i Le Guins s.k. Hain-cykel jag läst. Det är inte en serie där berättelserna följer på varandra, utan cykeln med bland annat Hain som företeelse hänger mer ihop med vissa gemensamma drag och kan nog läsas i vilken ordning som helst.

The Left Hand of Darkness är i mitt tycke inte riktigt lika fängslande som hennes tidigare skrivna verk. Inte desto mindre en mycket stark trea. Planeten Gethen (eller Winter som folk från andra planeter inom Ekumen kallar den) beskrivs väl i sin, vädret och känslan av snö och is. Man kan känna att det är kallt. Lite väl långa resor på planeten. Som i de tidigare utgivna Hain-böckerna är sådant som främlingskap, möten, missförstånd och förståelse bärande teman.

En oftast uppmärksammad del i berättelsen handlar om genus och kön. Och det är helt klart trevligt att det handlar om en, trots allt i relation till historia och samhällsutveckling, ganska tidigt utgiven bok som utmanar vissa förlegade föreställningar om manligt och kvinnligt. Som sådant är det fint. Bra. Det gör däremellan inte berättelsen, i sig, så väldigt mycket bättre eller sämre i mitt tycke. Hennes allra först utgivna bok, Rocannon's World, innehåller inte sådant, men är likväl ännu mer spännande än denna.

Hursomhelst är det en bra berättelse, helt klart läsvärd och kan rekommenderas.

Så vackert språk. Lätt och luftigt på något vis. (Förstås utan att vara det minsta pretto, sådant står jag inte ut med.). Väldigt fascinerande, spännande.

Le Guin själv ska om denna sin första roman ha fällt omdömet att den innehöll en "promiscuous mixing of fantasy and science fiction". En sådan blandning är tvärtom, skulle jag säga, alldeles underbar. Det som i senare tiders genrebeskrivningar kom att kallas rymdopera, en genre som jag ofta tycker mycket om.

Främlingsskap, möten, det okända, äventyr. Ser verkligen framemot att läsa mer av författaren.