Stickspår

Claims to argue that Dylan deserves the Nobel (which, nah) but drops that argument once he's put it in the title and in half a paragraph on the first page. Interesting analysis of eight outtakes nonetheless, with some points I hadn't thought of and some that just make me roll my eyes and go "Oh SURE."

Edit: Well, don't I look like a right idiot.

Nä, så Dylanfanatiker jag är: han ska inte ha Nobelpriset i litteratur och han kommer aldrig att få Nobelpriset i litteratur. Att bettingfirmorna gärna tar pengar på namn som Vanligt Folk Känner IgenTM må vara hänt, men kan vi släppa det här nu?

Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det påstådda syftet med den här boken. Men ärligt talat så känns det som om Holmgren själv inte ger just Nobelargumentet så mycket mer vikt än jag just gjorde. Efter en kort gliring åt Akademien på bokens första sida släpper han Nobeldiskussionen helt och hållet och ägnar resten av boken åt den mycket mer intressanta frågan om exakt vad och hur gubbfan egentligen sjunger.

Det har många gjort, och precis som Holmgren gör kallar de alltid varandra lite nedlåtande för ”Dylanologer”, inom citationstecken. Det intressanta Holmgren gör här är dels att han väljer åtta outtakes – stickspår, kallar han det, en neologism jag gillar – som Dylan spelade in mellan 1975 och 1997 men släppte först långt senare på diverse samlingar. Det är låtar som fansen svär vid, men som den breda publiken ofta inte har hört. Dels vill han göra det inte utifrån den rätt trista idén att Dylan i första hand är en textförfattare (vilket annat är favoritnobelargumentet från dem som hävdar att ”Han kan ju inte SJUNGA!”), utan att han är just en musiker – att texterna är tänkta att gå hand i hand med en viss melodi, en viss sångstil, ett visst sound. Det prisvärda livsverket är inte texterna utan helheten; McLuhan hade helt rätt på 60-talet, the medium is the message, upprepar han flera gånger.

Jag har tillbringat mer tid än jag vill tänka på med att läsa (och skriva) analyser av Dylan både i bokform och på nätet, så vad jag än anser om Nobeldiskussionen är det ju en bra ursäkt att få ge ut en bok med Bobnörderi. Och det levererar Holmgren; utöver den obligatoriska diskussionen om vad det var som gjorde att Dylan inte gav ut just de här låtarna, varför han misslyckades med att fånga ett ögonblick på band, så tolkar han Dylan genom trickstermyter, bibeltexter och grekisk mytologi, vänder utochin på vad ”Born In Time” gör med tidsbegreppet och vilka dörrar det öppnar in i andra texter, försöker bena ut olika poetiska verklighetsuppfattningar, spårar textändringar mellan olika versioner och hur de i ett slag ändrar hela låten … Det är minst sagt ambitiöst.

Att jag ändå blir lite tveksam till alltihop är inte bara den där Nobelkopplingen. Utgångspunkten att sång, musik och text ska betraktas som en helhet faller lite på det att Holmgren är just litteraturprofessor och hans analyser mest fokuserar just på texterna, och ofta ur väldigt akademiska synvinklar, medan folk- och bluesinfluenserna och inte minst Dylans lätt disträa attityd till perfektion i studion ofta viftas bort. Det känns talande att han t ex tror att Robert Graves är mest känd idag för sina esoteriska studier av grekisk mytologi och inte ens nämner I, Clavdivs, eller att han vill ge Dylan äran att ha skapat en av de första raplåtarna 1965. (Läs hellre Greil Marcus The Old, Weird America om du vill gräva ner dig i Dylans leriga influenser.) Det känns också väldigt tydligt att han valt ut just de här låtarna för att han kan bygga ett narrativ runt dem – de har inget med varandra att göra, men med lite god vilja kan Holmgren få dem att verka nästan som en temaplatta.

Holmgren ska ha kudos för att han pratar lika mycket om HUR Dylan säger saker som VAD han säger. Men var är mångtydigheten? Den är därborta i en låda. Att Dylan själv så sällan yttrar sig om sina sånger har en poäng, liksom att han redan 1965 avslutade en av sina mer surrealistiska låtar med orden ”At dawn, my lover comes to me and tells me of her dreams/With no attempt to shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. Ju mer han försöker komplicera Dylan, desto mer känns det som en förenklad och ganska begränsad bild av en 55-årig karriär.

Så, blandade känslor för denna. Men det paradoxala är detta: Om Holmgren verkligen fullt ut lyckats skapa en Dylanpoetik som omfattar allt från orden han krafsat ner på ett cigarettpaket till ekot Daniel Lanois lade på trumsetet i ”Series of Dreams” skulle jag ha menat att just precis: så stora saker kan en göra med musik. En måste inte låtsas att när musiken blir bra nog blir den Litteratur och kan belönas med ett Nobelpris. Musik är viktig nog att få vara sig själv, utan lånta fjädrar.