Användarprofil

Bra och matnyttig genomgång av både källkritik och -tillit som begrepp, och de utmaningar som det ger när vi alltmer går mot verktyg som genererar information i stället för att återge den - dvs genAI som kanske är korrekt, kanske fabulerar helt fritt, men oavsett inte ger dig någon originalkälla utan ba "Trust me bro." Inklusive faran att man tar för givet att "datan" är helt neutral och objektiv utan några som helst egna åsikter, och Elon Musk faktiskt är en bättre basketspelare än LeBron. Och hur övertygar man egentligen om nyttan av källkritik för dem som inte VILL ha fel? Utan tillit ingen information; om man tror att staten ljuger kommer man inte att behandla staten som en tillförlitlig källa. Plus risken att "källkritik" blir ett tveeggat svärd som används för att vägra tro på några bevis.

Bibliotek och googlesökningar ger många resultat du kan jämföra. GPT ger ett resultat som ofta inte kan utredas.

SIFT: Stop, Investigate the source, Find trusted coverage, Trace to the original
Vem står bakom informationen? Vilka är bevisen? Vad säger andra källor?

Arguably the most famous case of "Yes, and" in the history of literature. Reading The Aeneid in early 2026, amid international sabre-rattling and the death of international law, is something. A foundational text of imperial literature is one long invention of manifest destiny, with the entire plot being driven less by "because the gods will it" and more by "because Augustus wants to feel good about taking over the entire known world".

I do love how Virgil adapts the Homeric narration here, creating something that definitely feels more modern in terms of storytelling, preserving the splatterpunk of the battle scenes but getting more into the character psychology and giving even more room to mourn the redshirts (Dido, Nisos and Euryalus). Yes, it's definitely more partial than the Iliad, with Aeneas not just being destined but justified to win by his opponents being portrayed a bit more foolish and arrogant, but there's still that incredible, soaring, elegic tone to it - the way he occasionally breaks the first wall to talk directly to the characters, as if to comfort them beyond the centuries. My god, those incredibly cinematic scenes of the fall of Troy and the tour of the underworld. I really wish I could read this in Latin.

Inget ont om Iliaden, men Odysséen är ju mästerverket. Sättet den inte bara har en mustigare historia att berätta, men också sättet den gör det, de dramatiska svängningarna, de stilla poetiska eftertänksamheterna, sättet 3000 år gamla mytkaraktärer faktiskt beter sig som människor... Visst finns det aspekter av storyn som åldrats något mindre än väl, men historien om hemvändandet och allt som ryms däri dör aldrig.

Männen löste förtöjande tåg och klev sedan själva
raskt ombord, och var och en tog plats vid sin åra.
Förlig vind fick de strax av den uggleögda Athena:
västan sände hon, brusande fram över vinröda vågor.
Ivrigt befallde då Telemachos sina kamrater
att göra allting klart för segling, och snabbt blev han åtlydd.
Masten av furu blev rest och fogad i hålet på skeppets
mittre bänk, den surrades fast med stag, och det vita
seglet hissades upp med välsnodda remmar av läder.
Smattrande vind fyllde seglets mitt, den dånande vågen
forsade purpurmörk kring stäven som rusade framåt,
klyvande böljan lätt på sin snabba färd över havet.
Men när det svarta skeppets skot och brassar var fästa
tog de kraterer fram och fyllde med vin upp till randen
som de till offer göt åt Olympens eviga gudar,
särskilt då dottern till Zeus, den uggleögda gudinnan.
Natten gick och gryningen kom, och de seglade ständigt.

Has the same cozy mood of the previous novel, but it's not just the main character who feels like she's just waiting for something to start.

Herregud, Björkesons översättning är mirakulös. En enda lång battle rap som aldrig tappar takten, som blandar högt och lågt precis lagom för att vara intuitivt läsbar hela tiden. Att läsa det här på prosa är som att läsa Dostojevskij i limerickformat.

Visst kan man hävda att actionscenerna - och det är mer än halva berättelsen - blir lite tjatiga i längden (det finns väl bara så många sätt att döda någon med ett spjut, och det är MÅNGA som ska dö), och att det är ett tveksamt dramatiskt val att låta den sista actionscenen vara ett gäng korpligematcher mellan akajerna. (Om det inte ska tolkas som att de här legenderna nu leker precis lika mycket som gudarna gör genom hela storyn...) Men då sitter jag och letar fel. Och något med en story om Stora Personligheter som försöker bestämma ödet för tusentals och aldrig kan få till det känns väldigt aktuell just nu. (Just nu, varje dag sedan bronsåldern.)

Men vafan, det är jul och jag tänker inte vara en sån där som säger att mjaaa, det må vara en av de grundläggande texterna för hela västerländska litteraturen men tre stjärnor.

Pratchett takes on Grimm, Oz, and travel writing. Invents the Theory Of Narrative Causality. Yeah, it's fun, but it's also got some really dark and angry bits.

You can't go around building a better world for people. Only people can build a better world for people. Otherwise it's just a cage. Besides you don't build a better world by choppin' heads off and giving decent girls away to frogs.

This is why you need to learn to read the world before you start trying to write it.

Maybe it's that I'd seen the film and knew every path the story would take, maybe it's that Ishiguro managed to make Kathy sound eerily like ChatGPT, maybe it's the annoyance at people telling me this isn't "Sci-Fi" but REAL literature, but something about this didn't quite grab me. It's a good piece of worldbuilding and good narrative trickery, and I do like that there's no big action setpieces, but... at least ONE look from outside? At least ONE moment of at least thinking about refusing? I like it, but can't shake the idea that Ishiguro says in 318 pages what LeGuin's Omelas said in 4.

"To capture a time I'm no longer in."

The Years is an autobiography that feels like few others - if anything, it feels like an expanded version of Perec's Je me souviens. Ernaux describes her life as part of a generation, a nation, a culture, a gender, a political affiliation, etc from 1940 up to 2008. Almost none of the anecdotes, characterizations and airing of secrets that most autobiographies have (certainly nothing like Happening), instead it comes across as a neverending stream of now in the past tense; names, songs, events, movie titles, imperssions, photographs, interspersed not with details of what they are but of what they meant to the narrator and, presumably, to her compatriots. Most books are destinations; this is a vector, a subject moving through 4-D time. Palimpsest time, as she calls it; all the layers of memories that make up a person.

Ernaux's prose is captivating, and a lot of her reasoning thoughtworthy. It's just that... and this is by design, as per the foreword's statement that this is an attempt to capture all the memories that make her her, but it all feels a bit exclusive. Not being a French boomer woman, there are so many references here I don't get, and I can either pause every three pages and go on a long wikiwalk (which feels like it would be missing the point of the book) or I can just shrug and go with it (which makes a lot of her philosophising feel a bit generic).

The 1987 movie made the mistake of thinking we'd be wearing shoulderpads in the reality showcalypse. The novel, on the other hand, thought there'd still be smoking on airplanes. Man, they were clueless back then.

There as very little information [on pollution] later than 2002, and what there was seemed to jell very badly with what had been written before. The government, as usual, was doing a tardy but efficient job of double thinking.

Fat people with nose filters, spending their evenings with dollies in silk underpants. Let the guillotine fall. And fall. And fall.

They were queer-stompers. Queers, of course, had to be eradicated. Save our bathrooms for democracy.

People won't be in the bars and hotels or gathering in the cold in front of appliance stores rooting for you to get away. Goodness no. They want to see you wiped out, and they'll help if they can.