Herr Arnes penningar

Jag är ganska säker på att jag läste den här i högstadiet, men annars är det mest TV-serien med Ingvar Hirdwall som sitter i minnet.

Men inte nu längre, för herregud vilken liten roman.

Grundhistorien trodde jag ju att jag kunde; fattig man älskar sin dotter över allt annat, hon måste resa till storstan för att tjäna pengar, hamnar på sniskan och pappa blir galen när han får reda på det. Och visst, där har vi grunddragen. Men på 220 sidor hinner ju Selma med så mycket mer; bara det att hon låter så många som älskar Jan - i slutändan till och med berättelsen själv - upprepa att han är inte galen.

"Jan är inte stollig. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för."

Även om Selma knappast är en realist av Martinsonsk kaliber använder hon här sitt sagoberättande för att stryka under så mycket; det tuffa livet som backstusittare, det benhårda klassamhället, de hårda vintrarna, livet som får Jan och Kattrinna att gifta sig bara för att slippa vara ensamma, till och med den rena lilla mordhistorien som ger honom en ny patron... och så den enda solstrålen i Jans liv, dottern som ger allt nya färger, som väcker hans hjärta efter ett långt och hårt liv, och vars frånvaro redan innan folk börjar tala klarspråk med honom om hur hon förtjänar pengar i Stockholm gör resten helt omöjligt att bära. Så vad ska han göra?

Och sen det lilla men effektiva persongalleriet runt omkring, de som inte kan låta bli att skratta åt honom, men som också är villiga att spela med för att ... ja, återigen, vem kan förebrå en bruten gammal man att han vill leva i en bättre värld och behandla människor bättre än han själv blivit? Om de i honom ser en bättre värld för sig själva också? "Han gick här och frös precis som vi - ett stort geni", som en annan värmlänning skrev...