Tiedoiniekan hattu

(Ljudbok, Toves uppläsning)

Trollkarlens hatt är väl den mest episodiska av Muminböckerna; utöver just hatten, som genomgående dyker upp i handlingen för att slänga in överraskningar och vrida till handlingen, är det helt enkelt en enda lång barndomssommar med massor av äventyr av olika slag som syftar mer till att låta persongalleriet (som är rejält vasst, med gott om plats för alla) studsa mot varandra. Jag slås också av hur barnsliga alla karaktärerna är här; varken Mumin eller hans vänner är riktigt i puberteten här, det kommer i nästa bok. Om man vill vara lite mer vuxen i sitt läsande finns här en genomgående röd tråd om ägande och mening; som den medelklassbohem Jansson var måste hon både driva med samlandet av föremål som sådant (Hemulen och Sniff, förstås), men också slå fast att vi kan hänga upp betydelser och mening på ting. Mest uppenbart då genom parporträttet i Tofslan och Vifslan och deras hemliga kärlek som de helst vill visa öppet men måste gömma i en rubin. Inget av det Trollkarlens hatt ger dem varar; men minnena av det gör det.

Men en härlig bok att lyssna på under en långcykeltur genom ett trots allt vårlikt Stockholm.