När Nicolas Sarkozy var president rörde han upp ett kulturkrig genom att fnysa åt att La Princesse de Clèves skulle studeras i icke-specialiserade (litterära) utbildningar. Madame de Lafayettes prinsessa fick därmed en hel del PR och sågs till och med segla upp som huvudämne i studentexamen, le Bac. Där fick du, Nicolas! Det är lite som i Game of Thrones att ta sig igenom inledningen där alla familjer och klaner och fiender eller vänner presenteras, ibland på lite väl snåriga sätt. Men så dyker hon upp, hjältinnan, som den vackraste och ädlaste unga kvinnan vid hovet. Allas huvuden vänds när hon passerar. Men vem, o vem ska få lyckan att gå vid hennes sida fram till altaret? Hon är ju så rättrådig och blåblodig, inte vem som helst kommer på fråga! Det triangeldrama som sedan följer har drag av Shakespeare och Molière, men här kombineras det klassiskt teatrala med inslag av libertinage (frisinne och hedonism) och framför allt ett fokus på det psykologiska. Vi får följa prinsessan och hennes passionerade men olyckliga beundrare i en berättelse som författarinnan Amélie Nothomb kallar "oerhört erotisk". Som nutida läsare kan man dock rynka lite på näsan åt de passionerade beundrarnas stalker-aktiga beteende.