Granskningar och kommentarer

So yeah, I pretty much loved this.

I've loved the movie for a long time, of course. And the book is very faithful to... I mean the other way around. Sure, there are some slight differences in the actual story; Westley is a little more of an anti-hero (I could never buy that the movie's Westley was really [spoiler]a pillaging, murderous pirate[/spoiler]; I can just about buy it about the novel's version), there's some extra backstory, one or two extra scenes... but on a whole, it's the exact same story, even the exact same dialogue (though Goldman's characters tend to take their own story slightly more seriously than Reiner's). Apart from that, though, the only major change is the framing device; instead of having a kindly old grandfather tell it to his grandson, it's "William Goldman" telling us the story his father (barely literate in English) told him. And that's a pretty big change.

Fantasy Moon said that after a while she started skipping "Goldman's" commentary on "Morgenstern's" story (as opposed to Goldman's invention of both "Goldman" and "Morgenstern" to tell his own story). And I can understand that, because it does interfere a bit with the pure sugar rush of the wonderfully naive adventure story. On the other hand, I'm not sure those comments aren't the actual story. I mean, we have at least four storytellers here: there's "S. Morgenstern", who supposedly wrote the original book, the one full of weird anachronisms and chapter upon chapter of social satire of a system where Westley and Buttercup are really only footnotes. Then there's "Goldman Sr.", the immigrant father from the same country as "Morgenstern", who told parts of the story to his young son Billy (who wasn't entirely well at the time, either). There's "William Goldman", the (slightly unlikable) Hollywood scriptwriter who wrote the same movies that the real William Goldman wrote, who rewrote "Morgenstern's" novel to fit with his father's version and turn it into a proper fairytale that his (disappointing) son might like; and then there's the actual William Goldman who invented the whole lot of them.

You can read only the "Morgenstern" bits, and you wind up with a very fun fairytale. I do think, though, there's a point to the "Goldman" intrusions; he breaks the fourth wall and comments on his own version of the story, making sure we know that the story is exactly that - a story. One which has been heavily doctored and simplified (by a celebrated Hollywood screenwriter who, by his own admission, likes his scripts better than his family and is unable to feel the sort of True Love the story is supposedly about). It's not a huge change to the main story, and I'm not sure if it makes it one I like better than I did before, but it does add another few layers to the story.
One of the William Goldmans said:

Life is pain. Anyone that says different is selling something.

But the story sold quite well, didn't it?

I will say, though, that I thought the ending is a little too sudden. I like the ending, I probably like it better than the one in the movie, but it does feel a bit like... one of the narrators, I have no clue which, ran out of paper and had to finish quickly. That's half a star gone there, I think.

And as always, XKCD has the scoop.

Märk:

Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Schrödinger's thriller; there both is and isn't a kidnapped child, there both is and isn't a murder, there both is and isn't a jealous drama tearing a marriage apart, there are two physicists arguing the nature of reality, there are two detectives trying to figure out not only what's happened but what happens. Zeh has her characters speaking in epigrams as usual, but she's good enough and her characters self-involved enough to make it work.

I, Claudius is a bit of a slog at times, since the central conceit - a man simply writing down everything that's happened to him, or rather one long list of people to whom stuff happened while he kept his head down and his ears open - is so well done that it really reads like that and often gets bogged down in detail about political assassinations rather than what's actually going on outside the palace walls. Graves later claimed he only wrote the Claudius books for money, and it does have a certain air of being written quickly, with more thought to authenticity than to literary greatness. Plus, it made me feel I had to rewatch Caligula and I'm not sure I can ever forgive it for that.

That said, you can hardly fault Graves for sticking (largely) to historical facts, and there's no doubt it's a fascinating and competently written story. It's just that personally I thought Derek Jacobi told it better than Graves. But still, as historical fiction goes, it's not the best I've ever read, but definitely above average - just not up there with the likes of Maalouf, Bengtsson, et al.