Är man inte troende så är det knappast en läsvärd bok. Åtminstone inte jämfört med Eddan eller något annat lite närmare Skandinaviens egen kultur. Uppenbarelseboken är kul men resten är långrandiga historier som baserar sig på idéer om ett linjärt förlopp till skillnad från det cirkulära och säsongsbetonade vi är vana vid i Sverige (tänk årstider) samt en småsint gud (storyns hjälte?). Absurditeter som att man som följare belönas om man lyssnar på röster i sitt huvud om att döda sin son framför att skyndsamt uppsöka en medicinman är märkliga.
I nya testamentet kommer en ny hjälte in i bilden i form av Jesus, född i vanlig ordning av en jungfru.

En snubbe som ska komma med ett kärleksbudskap och ändra bilden av gud (som han är en tredjedel av). Men han Jesus är inte så trovärdig eller konsekvent med tanke på hans kommentarer om att hata sina föräldrar för att bli en följare, eller att han kommit med ett svärd till jorden. Låter som ett psykfall, vilket väl den engelska kyrkan bekräftade för några år sedan när de ville vara relevanta även kring psykisk ohälsa?

Men storyn som sådan känns igen. Syndaflod, paradiset och nästan allt annat återfinns i tidigare berättelser runtom mellanöstern. Sen kommer frälsaren in och ska inom sin generation återupprätta paradiset, men misslyckas med att leverera under de kommande 2000 åren. Inte så allsmäktig som han och hans följare utgav sig för, trots allt.

Boken rekommenderas för de som vill försöka förstå kristendomen, men räkna med tråkig läsning. För att ha mindre tråkigt kan du göra som Bart Ehrman föreslår i boken Misquoting Jesus – för bok över fakta från de olika evangelierna och när du är klar jämför du dem. Att vissa evangelier hävdar att det var zombie-walk på Jerusalems gator medan andra glömmer att berätta om sådana alldagliga detaljer är rätt spännande.