Klubben

Att allt detta är uppbyggt runt behovet att se en mytoman till synes helt utan konstnärlig talang som ett stort geni. Som en perfekt gentleman vars handlingar man väljer att inte se samtidigt som man ser dem. Som sinnebilden av det "snille och smak" som Akademien står för. Ett gäng bortskämda jävla litteraturnördar som utsett sig själva till både eviga outsiders och oomkullrunkeliga makthavare utan att känna igen en paradox när den slår dem i huvudet. Som även med miljoner på fickan och en hel Nobelprisvärld som vaktar på deras minsta ord har så bräckliga egon att de hellre tror på vansinniga konspirationsteorier och aaaaavundsjuka än sina egna ögon. Vars behov av att "vinna" oavsett vad striden faktiskt gäller inte står den folkligaste populistpolitiker efter. Gustavssons bok börjar som en anklagelseakt mot en man och slutar som en skiss till en gravskrift över hela jävla konstnärsmyten.

"Jag får känslan av att Danius behöver stöd och jag står och funderar på om det här rummet [akademien] är värt att erövra; om det verkligen skulle gå att göra något meningsfullt utifrån sammanhanget." (Elise Karlsson)

När Svenska Akademiens kris rasar som värst anländer (Horace) Engdahl till torsdagsmötena i svart rock och medvetet valda solglasögon. Han säger till mig att rollen som skurk och outsider känns som en hemkomst och "som en bekräftelse på vem jag alltid har varit". Han konstaterar att krigssituationen fått honom att känna sig ung på nytt...

Vad kallar man ett nedbränt Börshus? En god början.