Den längsta av resor

Jag överlåter åt psykologerna att avgöra varför Putin ständigt väljer februari för sina uppgörelser med Ukraina.

Oksana Zabuzjko sitter på ett hotellrum i Polen. Ryssland har precis invaderat Ukraina och som Kulturpersonlighet får hon nu i uppgift att svara på eviga frågor från västjournalister. "Men vad vill Putin egentligen?" "Men är inte Ukraina bara samma sak som Ryssland?" "Men inte händer väl sånt här 2022?" "Men Ryssland är väl inte onda längre?" "Men... det har gått tre månader, varför är inte kriget slut än, det var väl bara en formalitet?"

Fukuyama hade rätt, "slutet på historien" kom faktiskt. Människan gick ur historien frivilligt och vägrar nu att låtsas om den.

Hon är inte glad.

Någon gâng i en avlãgsen framtid, kanske om hundra eller tvảhundra år, när smärtan har har lagt sig och de logiska konstruktionernas skelett syns bakom historiens kött kommer det här säkert att för våra efterkommande se ut som en historia om ordens pris. Om hur en enda lögn, som i början inte ens verkade vara en lögn utan bara en småaktig halvsanning, en halvsagd sanning, likt en böld först översvämmade vår planet med var och sedan med blod. Hur ett nytt krig föddes, inte främst ur onda avsikter (även i relativt goda tider saknas det aldrig onda avsikter, som cancerceller i en frisk kropp), utan snarare ur en för ondskan gynnsam miljö: Dumheten och Fegheten.
Precis som de två förra alltså.

Den längsta av resor är, av förklarliga skäl, både asförbannad, frustrerad, och stridslysten. Att den någon gång slår över i ren oförblommad patriotism och Rysslandsdiss är begripligt, om lite överdrivet. Men så mycket intressantare blir boken när hon grottar ner sig i historien, både den ukrainska och den ryska; hur hon ställer upp två separata (om ej fullkomliga eller enhetliga) idéer om vad ett samhälle är - ett öppet samhälle byggt på moderna idéer om samverkan, eller ett feodalt samhälle byggt på förtryck. Hon menar att definitionen av Ryssland åtminstone sedan Peter den Store har varit Tjekan; med Putin sitter den öppet vid ratten, en enda stor påverkansoperation där själva krigsdelen bara blir en formalitet eftersom idéerna om en rysk ofrånkomlighet redan planterats både hos offren och åskådarna i väst i decennier, så att man efter en kort militär uppgörelse kan sätta dit en lydig Lukasjenko och ha makten oavsett vad gränserna säger, och till och med få andra världsledare att hävda att offrent måste ha startat det eftersom det uppenbarligen var Ryssland egentligen. Men som inte kan förstå varför de inte hittar volontärsamordningscentralerna hos ukrainska och georgiska motståndare (därför att... de är volontärer), som bombar teatrar och museer eftersom det är otänkbart att de finaste byggnaderna inte skulle innehålla presidenten... En propagandamaskin som svalt sin egen bullshit tills de inte KAN förstå något annat än propaganda, och därför måste sälja in den till alla andra också.

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 hade den med sig kartor från 1985. Bostadsområden som hade byggts där det tidigare låg militärindustrier blev beskjutna. Stridsvagnar stretade genom ödemark fast det fanns en nybyggd motorväg en kilometer bort. (...) Ukraina valde att FINNAS. Ur sådana beslut föds arméer (inte omvänt).

Boken blir inte bara ett rasande brandtal för Ukrainas rätt att existera trots korkade diktatorwannabes som tror sig kunna få allt de pekar på, utan också ett för det moderna, öppna civilsamhällets styrka. I en värld där allt fler förkastar demokratin som "svag" och rusar in under auktoritära fanor som lovar trygghet och bara levererar rädsla och förtryck, menar Zabuzjko att demokratin har en styrka som de aldrig kommer i närheten av - både ekonomisk och idémässig, visst, men... vi är inne på fjärde året av ett krig som alla experter var överens om skulle ta slut på en helg. Det gör man inte bara med krigsmateriel. Det gör man när man kämpar FÖR något.

Enklare uttryckt: det onda "ser inte" det goda, och kan därför inte få korn på det, det bommar bara gång på gâng. De som planerar att lägga under sig andra länder och ta oskyldiga liv projicerar alltid. De utgår från att motståndarens drivkrafter är samma som deras egna och därför går att förstå (egennytta, girighet, avund, vällust, ärelystnad; sovjetiska KGB:s värvningsinstruktioner skiljer sig inte alltför mycket från en uppräkning av dödssynderna). Men de stâr helt rådlösa, som förblindade, när de stöter på helt andra värden och drivkrafter: empati, solidaritet, ömsesidig respekt, självuppoffring, alla de känslor utan vilka en ansiktslös människomassa aldrig kan bli en hromada, en samfällighet. Eller för att uttrycka sig mer statsvetenskapligt korrekt: utan vilka ett civilsamhälle inte kan födas.

Återigen vill jag uppmana alla att läsa The Museum of Abandoned Secrets. Vem vet, vi kanske till och med för en svensk översättning någon gång det här seklet.