HERR ARNES PENNINGAR

Den här kortromanen är kanske inte Selmas mest omfattande verk, men jag älskar hur mycket hon får in i en liten spökhistoria - både den historiska vinkeln, ett Sverige mitt i en övergångsperiod, nödår, arméer på svensk mark, den enorma skillnaden mellan vad som förväntas av män och av kvinnor; sättet hon beskriver handlingen (se nedan), hur det övernaturliga fortfarande har en naturlig plats i folkvettet, hur språket har precis lagom mycket ålderdomlighet över sig för att vara trovärdigt som 1500-tal; hur vi ser den uppenbara twisten komma och hon får det att bara göra saken värre för våra stackars traumatiserade huvudpersoner.

Långt efter midnatt gingo ett par karlar ut ur stugan på Branehög för att lägga seldon på hästen och fara hem.

Då de kommo ned på gårdsplanen, sågo de en eldsvåda fladdra upp mot himmelen i norr. De skyndade då genast tillbaka in i stugan och ropade: »Stånder upp! Stånder upp! Solberga prästgård står i brand!»

Det var mycket folk på gästabudet, och den, som hade en häst, kastade sig upp på hans rygg och skyndade till prästgården, men nästan lika snart voro de framme, som måste löpa dit på egna snabba fötter.

Då folket kom till prästgården, syntes där ingen människa uppe eller i rörelse, utan alla tycktes sova, fastän eldsvådan stod högt mot skyn.

Men det var intet av husen, som brann, utan en stor hög av ris och halm och ved, som var uppkastad invid det gamla prästhusets vägg. Den hade inte brunnit länge. Lågorna hade inte hunnit mer än att svärta det goda timret i väggen och smälta snön på halmtaket. Nu höllo de dock på att bita sig fast i takhalmen.

Alla förstodo genast, att detta var mordbrand. De började undra om herr Arne och hans husfolk verkligen sovo eller om det hade övergått dem en olycka.

Men innan räddarna trängde in i huset, vräkte de med långa stänger undan det brinnande bålet från husväggen samt klättrade upp på taket och revo av halmen, som hade börjat ryka och var nära att fatta eld.

Sedan gingo några karlar fram mot stugdörren för att gå in och väcka herr Arne, men då den, som gick först, kom fram till tröskeln, vek han åt sidan och lämnade försteget åt en, som kom efter honom.

Denne tog ett steg framåt, men då han skulle sträcka ut handen efter dörrhandtaget, gick han undan och lämnade plats åt dem, som stodo bakom.

Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod.

Då gick dörren upp framför dem, och herr Arnes hjälppräst kom ut. Han raglade fram mot männen, han hade ett djupt sår i huvudet, och han var översköljd med blod. Han stod upprätt ett ögonblick och sträckte upp sin hand för att äska tystnad. Därpå sade han med rosslande röst:

»I natt ha herr Arne och allt hans husfolk blivit mördade av trenne karlar, som kommo nedklättrande genom vindhålet i taket och voro klädda i ludet skinn. De kastade sig över oss som vilddjur och dräpte oss.»

Mer förmådde han inte. Han föll ned framför männens fötter och var död.

Nu gick folk in i stugan och fann allt så, som hjälpprästen hade sagt.

Den stora ekkistan, i vilken herr Arne förvarade sina penningar, var borta, och herr Arnes häst var tagen ur stallet och hans släde ur skjulet.

Det ledde slädspår från gården över prästgårdsängarna ned till havet, och tjugu män skyndade åstad för att gripa mördarna. Men kvinnorna gingo att ordna med de döda och buro dem ur den blodiga stugan ut på den rena snön.

Då funnos där inte alla av herr Arnes folk, utan en fattades. Det var den fattiga jungfrun, som herr Arne hade upptagit i sitt hus. Det blev stor undran om hon måhända hade lyckats fly eller om rövarna hade tagit henne med sig.

Men då de noga genomsökte hela stugan, funno de henne, där hon hade stuckit sig undan mellan den stora ugnen och väggen. Hon hade hållit sig gömd där under striden och var alldeles oskadad, men hon var så förbi av skrämsel, att hon varken kunde tala eller svara.