Cykla!

På senare år har jag cyklat allt mer, och sedan ett drygt år tillbaka har jag slutat förnya SL-kortet och använder cykeln som huvudtransport både till jobbet och annat. Varför inte, egentligen? Stockholm är inte större än att allt ligger max någon mil bort, det finns cykelvägar på flera ställen, jag får en timmes motion varje dag helt gratis, jag slipper trängas på tunnelbanan, och vet ni hur vacker morgonsolen är över Riddarfjärden? Cykla i minusgrader kunde jag ju när jag gick i skolan, varför inte nu?

Kruxet med att cykla 2016 är bara att det är lätt att bli till en blandning av missionär och rättshaverist. Baksidan av yrandet om Riddarfjärden är irritation över usel cykelplanering, och jag har en pyrande misstanke att all den där motionen jag får vägs upp av blodtryckshöjningen varje gång DN anordnar en temavecka om att cyklister är "värstingar". Du där på cykeln - är du en MEMIL eller en MEKIT? Cyklar du för att du hatar fotgängare eller för att du hatar bilister? Är du en naiv miljöaktivist (som säkert får köras över) eller en arrogant överklassare med för mycket pengar? Är du medveten om att dina barn kommer att dö så fort de nuddar en cykel utan hjälm, knäskydd och reflexväst, och att alla som bär hjälm är cykelkrigare? Samtidigt som ingen höjer på ögonbrynen över att biltrafiken fortsätter öka och köerna blir trögare trots alla fina föresatser och klimatmål; att köra bil, och att några dör av det, är ju trots allt normalt.

I Ny Illustrerad Tidning kunde man 1869 läsa: "Velocipeden rycker allt närmare in på livet, och vi äro numer ingen dag säkra på att icke möta en sådan på våra promenader i Kungsträdgården eller på Drottninggatan." (...) Man debatterade också faran med att förflytta sig i en sådan onaturligt hög fart. Förutom faran att de kunde bryta armar och ben menade man att cyklister även riskerade att drabbas av nervrubbningar, depression och vattenknän.

...Oj. Ursäkta ranten. Var var jag? Just det: Cykla! uppstod ur Johansson och Lagercrantz' programserie Cykla i P1 häromåret, och naturligtvis också ur de senaste årens diskussion. Det är en trevlig bok, lite coffeetableaktig sådär med lagom långa artiklar som levererar allt från cyklingens historia till personliga vittnesmål (jag sa något om missionär, va?), om initiativ för att skapa säkrare cykelvägar i både Brasilien, Nederländerna och Sverige, praktiska tips för cyklister, diskussioner om cykelns plats i samhället, hur infrastrukturen trots löften ofta görs allt sämre både i städerna och på landsbygden, om en trots allt växande rörelse med cyklister som kräver plats ... Det gör boken lite splittrad och hattig, men ändå; den är påläst, välskriven, inte onödigt konfrontativ, med gott om bilder och diagram och täcker både det positiva och det negativa. Den känns kort sagt ganska sansad, hoppfull och, ja, trevlig. Jag sätter den gärna i handen på någon.

Fast hur trevlig den än är kommer jag inte ifrån att den känns som en debattinlaga, och hur mycket matnyttig information den än innehåller om folkhälsa och trafiklösningar och klimatlösningar och trafikregler och olycksrisker och ocykelbara 2+1-vägar etc etc känns det som att det blotta faktum att författarna måste ta upp femtielva olika vinklingar för att försvara rätten att cykla (och att det skulle förändra världen) belyser hur överdriven debatten har blivit. Så jävla hårt är det varken att cykla genom staden som simmar på vattnet en ljum vårkväll (fast jag sa väl rättshaverist, va?). Kan vi inte slappna av lite? På något plan kan jag tycka att bara titeln hade räckt: Cykla! Eller låt bli, men vet att tids nog får du hursomhelst åka bil i långsam procession.

http://dagensbok.com/2016/04/24/gor-inte-bilarna-ledsna/