Björn recenserade Beckomberga av Sara Stridsberg
None
5 stjärnor
You poor, poor Anglophones who don't get to read Sara Stridsberg. You should do something about that.
Beckomberga har mycket av det jag älskat i hennes tidigare romaner - medkänslan med de mest befuckade (är det ett ord? Vi behöver ett ord för uppfuckad som inte lägger hela ansvaret på den fuckade, utan att frikänna hen för allt), den förundrat lyriska prosan, personporträtten som säger bara precis så mycket som man behöver veta, berättarna som nästan blir lite för förtjusta i sina egna metaforer i jakten på ett sätt att motivera sina handlingar... Samtidigt är det också en av hennes egnaste berättelser, verklighetsbaserad men utan de tydliga kopplingarna till kända personer eller kända romaner som Drömfakulteten och Darling River någon gång kanske lutade sig aningen för tydligt emot. På Dagensbok.com beskrev Tone den som en modern Bergtagen, och det ligger någonting i det - symboliken för världen i stort …
You poor, poor Anglophones who don't get to read Sara Stridsberg. You should do something about that.
Beckomberga har mycket av det jag älskat i hennes tidigare romaner - medkänslan med de mest befuckade (är det ett ord? Vi behöver ett ord för uppfuckad som inte lägger hela ansvaret på den fuckade, utan att frikänna hen för allt), den förundrat lyriska prosan, personporträtten som säger bara precis så mycket som man behöver veta, berättarna som nästan blir lite för förtjusta i sina egna metaforer i jakten på ett sätt att motivera sina handlingar... Samtidigt är det också en av hennes egnaste berättelser, verklighetsbaserad men utan de tydliga kopplingarna till kända personer eller kända romaner som Drömfakulteten och Darling River någon gång kanske lutade sig aningen för tydligt emot. På Dagensbok.com beskrev Tone den som en modern Bergtagen, och det ligger någonting i det - symboliken för världen i stort ligger tydlig i bakgrunden och ibland i förgrunden; hon säger uttryckligen att Beckomberga mentalsjukhus liv (1932-1995) sammanfaller med den svenska välfärdsstaten, urbaniseringen, en förklaringsmodell på något vis. När Per Albin talade om folkhem blev det plötsligt också möjligt att behandla de sjuka, och att därmed definiera dem som sjuka, som något att stänga in och aldrig förvänta sig se igen. Jimmy Darling åker in på Beckomberga när Tjernobyl exploderar, understruket av mordet på Palme. (Jag tänker på vad Teju Cole skrev i Open City, att det moderna samhället har förlorat alla sätt att hantera trauma, inte kan spjälka katastrofer.)
Samtidigt är det ändå i det lilla hon arbetar, i beröringen, i vägran att döma ens för det hemskaste. Life is no way to treat an animal, som det står på en annan metaförfattares gravsten. Men det blir bara viktigare för det.