Översättarens anmärkningar

Han har inte läst böckerna innan.

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av Sagan om r… förlåt, Lord of the Rings till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

Ö.a. är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättaren ska inte märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för ”lagom”… eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för ”mellanmål” men troligtvis inget för ”höjdhopp”.

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga…) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som ”the one ring” – den ”enda” ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? – eller dubbeltydigheten i ordet ”pity” (synd om/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag… precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa Ö.a. än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till.