Europa mot judarna 1880-1945

Den tyska historikern Götz Aly har skrivit en bok vars namn kombinerar historikers fyndiga förmåga att titulera saker med munterheten i förintelselitteratur. Jag tänkte snabbt sammanfatta några av de intressantare skildringar han ger eller teser han driver.

1. Bokens höjdpunkt är skildrandet av den europeiska nationalismens etniska homogeniseringsprocesser som till stor del ägde rum innan nazismens storhetstid. Längst med bland annan fransk-tyska gränsen, polsk-tyska gränsen och mellan Grekland och Turkiet skedde enorma kampanjer för att skapa etnisk homogenitet i länderna. Det är bara tre av de många homogeniseringsprojekten, men de särskiljer sig ändå i omfattning. Judar var inte det direkta målet med särskilt många av de här projekten, men de blev ofta särskilt utsatta, då de inte tillhörde gruppen som premierades, men inte heller kunde utvisas någonstans där de blev mottagna. Det är intressant att läsa om hur de här projekten berörde judar, men det som kanske är särskilt intressant är vilken inblick man får i den del av Europa som förstördes. Den del som fanns innan de stora nationalistiska projekten, där folk i hela Europa levde sida vid sida oavsett etnicitet. Det har krävs enorma resurser, enormt många människorliv och enormt mycket sorg för att förstöra det. Det säger oss också något om varför vi måste bekämpa nationalismen även innan den gått till det stadium nazismen innebär.

2. Boken skildrar också väl de serier av processer som antisemitismens utveckling tog under 75 år av europeisk historia, och hur vanliga processerna var. Det är kanske klyschigt att säga att Nazitysklands utveckling inte är en isolerad händelse, men Aly låter oss verkligen följa med i hur vanlig mycket av den historiska utvecklingen var i Europa. Nästan varje land går igenom många av stadierna. Det börjar ofta med utestängningar eller begränsnignar av judars rätt till arbete och studier som blir hårdare och hårdare (när judar stängs ute från en stor mängd arbetstillfällen samlas de mer i andra branscher, och skapar där vad antisemiterna skulle kalla ett “judiskt problem” i den branschen som måste lösas med diskriminering). Deportationer och pogromer var också vanliga i andra länder, och i de länder som inte gick så långt själva, var det ändå lätt för tyskarna att efter ingången allians eller ockupation övertala dem till de senare stegen. Ofta gjordes det genom att man aktivt involverade både medborgare och politiker, genom att muta dem med att få ta över judars egendom, fastigheter och jobb. Det gjorde dem beroende av att judarna inte skulle komma tillbaka (och i de fall där judar kom tillbaka efter krigsslutet verkar det rätt vanligt förekommande att de som tagit över judisk egendom “åtgärdade problemet” då utan tysk inblandning). Det går att tro att många av de här länderna utförde de senare stegen på grund av Nazityska påtryckningar, men förutom Danmark och Belgien verkar åtgärderna snabbt ha blivit populära hos de egna politikerna.

3. I sista kapitlet argumenterar Aly för att det inte är en slump eller osannolikhet att antisemitismen blev som starkast i länder med snabbt framväxande demokratiska, medborgerliga och sociala rättigheter (till skillnad från t.ex. Italien som hade en mycket sen demokratisering och jämförelsevis låg antisemitism). Han menar att övergången från ett samhälle där i stort sett alla föddes in i den social position de skulle dö i till ett samhälle där varje människa var tänkt att leva i en “fri marknad” och ständig konkurrens med varandra föddes en avsky mot de som har det något bättre. Den kristne bonden kunde lätt inbilla sig att det var den judiske gårdfarihandlarens fel att hen inte var i dennes något bättre position. Klasshat som etnifierats är mycket bekvämt att väva in i en socialliberal men nationalistisk världsbild. Som ekonomiskt subjekt i konkurrens med sina medborgare var det inte direkt konstigt för den kristne bonden att tänka sig att om hen gick ihop med sina icke-judiska landsmän och gjorde sig av med judarna skulle fler jobb i den framväxande medelinkomsttagargruppen frigöras för denne. Aly drar aldrig den slutsatsen, men för mig (och för många av tidens judiska vänsterintellektuella) var lösningen självklar. Demokratiska rättigheter och folklig frigörelse måste hänga ihop med social förändringar som gynnar hela arbetarklassen. Frågan “vem är min fiende?” måste besvaras med “din härskare” och inte “arbetaren du tvingas konkurrera med”. Arbetare som konkurrerar med arbetare leder bara till att härskarklassen vinner. Den enda arbetarkampen som frigör oss är den som frigör hela arbetarklassen.

Det finns med andra ord två sätt att reagera på Alys slutsats: antingen hindrar vi antisemitismen genom att rulla tillbaka sekelskiftets enorma framsteg, eller så inför vi dem på ett sätt som frigör hela folket istället för att spela ut oss mot varandra. Eller som en av dåtidens judar ställde upp det: socialism eller barbari.