Granskningar och kommentarer

Kriminalromanen "Medan mörkret faller" bjuder på ett raffinerat mordmysterium, men bokens främsta förtjänst är nog ändå den målande historiebeskrivningen av Sverige i början av 30-talet. En tid som kan kännas extra intressant att rikta strålkastaren mot just nu, när flera av den här periodens mörkaste tankar verkar gå igen.

Karaktärerna känns realistiska och huvudpersonerna är så pass intressanta att jag hoppas på att denna debutroman är början på en deckarserie. (Det finns så mycket skräp i den här genren, så bra motvikter behövs!)

"Det är nog ingen bok jag orkar med" var första impulsen inför baksidestexten, som bland annat nämner att den handlar om "alkoholens makt och en dotters vånda". Jag var rädd för vad berättelsen skulle väcka om den landade för nära.

Åsa Linderborg målar upp berättelsen om pappan, sedd genom sin dotters ögon. Hon berättar, men han är huvudperson. Fast det är inte en bok om missbruk och misär - det är främst en bok om kärlek. Jag gråter medan jag läser, vid flera tillfällen. Inte nödvändigtvis för att någonting är sorgligt, utan för att det är så avskalat och låter mig komma så nära.

När jag läst ut "Mig äger ingen" sitter jag kvar med tårar i ögonen och känner hur jag kommit att älska Åsa, och genom henne även hennes trasiga pappa.