Herregud, Björkesons översättning är mirakulös. En enda lång battle rap som aldrig tappar takten, som blandar högt och lågt precis lagom för att vara intuitivt läsbar hela tiden. Att läsa det här på prosa är som att läsa Dostojevskij i limerickformat.

Visst kan man hävda att actionscenerna - och det är mer än halva berättelsen - blir lite tjatiga i längden (det finns väl bara så många sätt att döda någon med ett spjut, och det är MÅNGA som ska dö), och att det är ett tveksamt dramatiskt val att låta den sista actionscenen vara ett gäng korpligematcher mellan akajerna. (Om det inte ska tolkas som att de här legenderna nu leker precis lika mycket som gudarna gör genom hela storyn...) Men då sitter jag och letar fel. Och något med en story om Stora Personligheter som försöker bestämma ödet för tusentals och aldrig kan få till det känns väldigt aktuell just nu. (Just nu, varje dag sedan bronsåldern.)

Men vafan, det är jul och jag tänker inte vara en sån där som säger att mjaaa, det må vara en av de grundläggande texterna för hela västerländska litteraturen men tre stjärnor.