En koltrast sjöng frenetiskt sitt monotona lockrops fem toner; solen skapade långa skuggor; daggen gjorde bladen och örterna sammetslena; hon såg en vinda öppna sig som ett milt öga; hon åt ett färskt äpple som vore det glass: Paule tänkte på inget annat än glädjen att vara ett rådjur om morgonen.

Synestetisk förförelse; färger som ingång till olika livsöden, till olika kvinnoroller och hur de kan spelas. Alla har kanske inte åldrats perfekt, men här finns både en sensualitet och en humor jag gillar. Jag slås av att Gourmont är samtida med van Gogh, med medvetenheten om att färger inte är något absolut utan bara sättet ljuset reflekteras in i det mänskliga medvetandet; en brytning, en skiftning som kan komma och gå, men som existerar i ett ögonblick av betraktelse.