Lagen om offentlig upphandling, parad med okunniga beställare och cyniska leverantörer, har kostat enorma summor pengar och krångel. Jag har själv suttit med i såna och slitit mitt hår över att ingen inblandad ens funderar på vad skiten ska vara bra för; bara vi får betala för mycket för nånting som inte funkar så har processen följts. Så att någon skriver en stor gravskrift för clusterfucken som var Stockholms skolplattform är välkommet. Synd bara att det ska vara den här.

Lidbom har så mycket att utgå från här. Men han har bestämt sig: det här ska bli nånting för vanligt folk att läsa, då ska det vara ett spännande upplägg med flera tidslinjer, med rebelliska hjältar (nästan alltid män), klantiga kommunalanställda (nästan alltid kvinnor) och onda konsulter (förutom när de påpekar problem, då får de också vara hjältar tills det visar sig att det är de som tjänar på att rätta problemen). I stället för tydliga redogörelser för problemen med både processen och resultatet får vi eviga lösryckta anekdoter, presenterade i långa drapor med överskriven prosa som bara förvirrar. När Lidbom väl hittar en hånfull bild han gillar - en projektledares småländska dialekt, en lokals inredning, hjälmarna på cyklisterna på cykelvägen utanför utbildningsförvaltningen - använder han den igen och igen och igen som om det hade nånting alls med saken att göra. Här finns väldigt mycket intressant att läsa; men herregud vad du får ligga i för att få ut det. I slutändan vet den oinsatte läsaren inte vad som hände, varför det hände och vem som är ansvarig - men arg blir man ju, det räcker väl så.

Ironiskt nog blir boken alltså ett exempel på samma problem som skolplattformen: Om du sätter någon som saknar kunskap om ämnet och förmåga att kommunicera vad han vill få fram på att lösa ett problem som ingen riktigt definierat blir det bara pannkaka.