Herreminskapare vilken författare hon är.

Panic Beach är möjligen det bästa Sara Stridsberg skrivit, åtminstone sedan Drömfakulteten. En släktsaga som ibland ekar både Márquez och Oates men är helt något eget. Som är bunden till platser men aldrig ger oss mer än enstaka smådetaljer - dofter, utsikter - för själva platserna, det är människorna vi hittar våra hem hos. Eller inte. I slutändan är vi förgängliga, det är det som är värt något med oss. "Och i vattnet skrev jag mitt namn."

En roman som handlar om något så fruktansvärt och ändå inte klarar av att antingen förlåta eller förkasta. Att säga farväl till något man måste bära med sig. En roman i disig klar höstsol. En roman jag ibland slukar 100 sidor av utan att andas och ibland måste pausa ett par dagar för att dekomprimera.

Goodbye, goodbye, goodbye.