Inte den starkaste fyran, men ändå, när det här är bra är det fantastiskt. Jag älskar formen den tar - ett ämne så stort och samtidigt så personligt för Lars Krantz barnbarn kan kanske bara tacklas så här, i dom skarpa kontraster och intryck som lyriken ger möjlighet till. Och ofta funkar det, det gradvisa glidandet in i besatthet speglat mellan generationer och objekt. I slutändan vet jag inte om historierna faktiskt blir så parallella som Krantz vill ha dom, men dom är starka nog var för sig att romanen som helhet ska hålla. (Och uppskattar också att böcker av bibliotekarier alltid blir besatta av bibliotek.)