Hur frustrerande det än kan vara som biblioteksarbetare så älskar jag böcker som vägrar kategorisering - dom där som är lika delar autofiktion och lång rant om favoritämnen. Och Håkanson är fan så mycket roligare att läsa än Knausgaard.

Sättet han från ett villaområde utanför Uppsala genom 80- och 90-talen drar linjer mellan KISS och Alice Babs, Megadeth och Goethe, Spindelkonungens pyramid och Dostojevskij, Cobain och Söderberg. Allt i jakten på en kultur, en berättelse som inte stänger ute och drömmer om ett svunnet förflutet utan förenar och ger ett hopp lika starkt som det man en gång i ungdomen kunde få av tre gitarrtoner. Ett långt försök till en exorcism genom nördiga utläggningar och sepiatonade 70-talistminnen som behåller någon magi.

Misty morning, clouds in the sky
Without warning, a wizard walks by

Inte i klass med Ödmården, men vad är väl det.