Synd på en så kul idé. Henrikson "upptäcker" Pytheas egen skildring av resan till norra Europa på 300-talet f Kr och "översätter" den (med ett stort antal fotnötter). Det är ett upplägg som använts av andra författare och duger till både Swiftsk satir och postmodern lek med myter. Henrikson... gör, med enstaka undantag (trälhandel på Tosia Bonnadan, turister på Tintagel), ingetdera; han bara låter Pytheas ramla rakt in i nordeuropeisk sagotid (Arthur, ynglingaätten, Hamlet, Ragnar Lodbrok) och få historierna återberättade för sig utan att på något vis blandas in i dem. Och ja, tusen år för tidigt. Det är dålig historieskrivning, och det är fantasilös romankonst.