Skulle nog vara en fyra om det inte vore Lindgren, då har jag lite högre krav. Det finns geniala grejer här;

Heligheten är grym och omänsklig. Den är blind, den ser inte åt människan och hennes flyktiga liv, den är som fågelfångarens snara och som pesten. För heligheten är inget heligt? Så är det. Hur har då kung David kunnat bli så helig? Kraften och makten avlar och föder helighet. Varje bragd han utfört, vart krig han vunnit, var stad han tillspillogivit, vart folk han utrotat har gjort honom allt heligare.

...men å andra sidan känns det också ibland väldigt resonerande, didaktiskt. Den där Lindgrenska febern infinner sig inte riktigt så ofta som jag skulle velat. Det är en stark återberättelse med många intressanta vinklingar, språket lysande som alltid, men den blir lite tjatig utan att egentligen utveckla sina argument så mycket.