Lösryckt, är ordet som dyker upp i huvudet hela tiden. Jag älskar tanken här, 44 kortnoveller som korsar gotik med folksägner, saker som kunde hända just i den tiden innan moderniteten fullt ut gjorde sitt intyg, innan de gamla sagorna bara blev trygga fyrfärgstryck hos Elsa Beskow och Astrid Lindgren.

Och här finns många små historier som är fascinerande, och jag gillar sättet han försöker måla upp dem allesammans som om de vore små målningar i ett mörkt kyrkhörn någonstans som någon sedan länge ställt en hylla med psalmböcker framför för att inte skrämma barnen. Men att Faxneld hela tiden använder exakt samma torra, helt objektiva, nästan journalistiska stil när jag hellre hade velat ha lite mer Det var en gång eller folkvisa över det, det suger livet lite grann ur dem. Han står där som en objektiv, allvetande berättare och återger att en sägen existerar i stället för att ge liv åt den.

Om något folkmetalband gör en temaplatta av det här kommer det att bli fantastiskt.