Jag tror jag föredrar Strandbergs vuxenromaner, men det var ett bra val att centrera den här runt ungdomar som måste inse inte bara att jorden går under i en ålder då de fortfarande håller på att vidga sin vy från sig själva, utan också måste acceptera att framtiden inte längre existerar. Hur hanterar man något sådant? En absolut, omutlig deadline ner till en minuts exakthet?

Visst kan jag sakna fler röster i den här berättelsen. Men det är inte den berättelsen det är. Världens undergång är ofattbar; två människors undergång kan man relatera till.