Ett sånt språk, kargt och rikt på samma gång. En huvudperson som har ljugit för sig själv - eller? - hela livet och nu bara har lögnerna och bitterheten kvar i exilen utan någon annan fast punkt än jobbet han hatar och flickan han är besatt av sen barnsben.

- Ni utlänningar ska då hela tiden samla in pengar till kransar, ni går hela tiden på begravningar.
- Man får roa sig bäst man kan.

Eller finns något kvar att väcka liv i? Och är det i så fall lyckan som kan göra det, den han envisas med att tro på, succén, kvinnan, kärleken, eller är det i förlusten av det han kan bli människa igen?

- Det är framtiden jag tittar på.
- Jag kommer just därifrån, sa jag mjukt, och där finns bara vissnade leriga fält.
- Du ljuger, du ljuger! skrek barnet. Där finns pengar, ljus, kärlek. Och så finns där trädgårdar fulla av blommor.
- Jag kommer just därifrån, sa jag mjukt, och där finns bara vissnade leriga fält.