Det är ingen liten grej han säger sig vilja tackla, Janson: Språkets uppkomst. Hur, när och varför började de tvåbenta slättlevande människoaporna meddela sig på mer avancerade, och inte minst inlärda och självmultiplicerande, sätt än sina fyrfota kusiner som stannade kvar i djunglarna? När övergick grymtningar och lusplockning till syntax och grammatik? Utan gudomligt ingripande (eller stora svarta monoliter från Jupiter) är det verkligen inget litet, eller ens självklart, steg.

Problemet är, som han själv snabbt slår fast, att det är i princip omöjligt att veta. Vi kan anta att vad det nu var som hände måste ha skett innan den nordafrikanska befolkning skildes från den sydafrikanska som blev khoisanfolken, vilket enligt genetiska analyser skulle vara för minst ca 300 000 år sedan, eftersom de använder språk på samma sätt. Men allt utöver det är spekulation; språk lämnar inga fossila spår, och utan ett skriftspråk inga arkeologiska spår heller. Alltså får han nöja sig med att i detalj gå igenom vad vi kan gissa på och alla de intrikata detaljer som språken kan göra nu som måste utvecklas. Det är här det känns som om boken avviker lite från sitt löfte; hellre än att göra dramatiska gissningar som någon annan Harari (som han ger några näsknäppar) pratar Janson hellre lingvistik sida upp och sida ner, i detalj, med åtskilliga upprepningar. Han har skrivit rätt många böcker om språk nu, och Språken före historien verkar ha mer än en lätt släng av den där akademikersjukan där man klippåklistrar stycken ur tidigare böcker och artiklar och sätta dem i nya ordningar för att få ihop en ny bok. Vilket i och för sig är en snygg metakommentar på hur språket utvecklas.

Jag vill gilla Språken före historien mer än dess torrt akademiska och ganska enkelspåriga ton medger; gång på gång nämner han intressanta sidospår bara för att avgränsa bort dem, och så många paralleller med andra utvecklingar människan måste ha genomgått under samma period lämnas obehandlade; Janson är LINGVIST, andra ämnen göre sig icke besvär. Samtidigt är det lite av bokens charm också, nog lär man sig en hel del, och i slutändan lyckas han trots alla okända variabler som gör det omöjligt att ge raka svar ändå skapa den där känslan av att fan, vilket otroligt - och osannolikt - redskap språket är ändå. Och det är väl nånting som är likt sanning.