"Översatt från koreanskan av...", står det i början. Det är förstås en markering; Efter att först blivit kritikerälskling har Han också blivit kritiserad för sitt nära samarbete med sin engelska översättare, med argumentet att utländska läsare får läsa något helt annat än det Han ursprungligen skrev för sin koreanska publik, som om det alls vore möjligt att läsa originalverket på ett annat språk opåverkat av översättningen. (Spelar det också in att amerikaner, generellt, är ovana att alls läsa översatt litteratur och betraktar hela grejen med en viss skepsis? Inte omöjligt.) Men där hennes två förra översattes till svenska från engelska är vi alltså nu "rena" igen: direkt från koreanskan till svenskan, utan anglofona föroreningar.

Den vita boken handlar just om föroreningar, om översättningar, om hypotetiska opåverkade liv. Om hur "blank", "blanc" och "black" egentligen är samma ord. Om den vita snön som inte kan betraktas utan att förstöras. Men framför allt om en storasyster som dör, två timmar gammal, åratal innan berättaren själv föds, trots att hennes unga mor bönfaller henne att inte dö. I korta, poetiska kapitel som omväxlande påminner om både Tranströmer, Lispector och Paddy McAloon vandrar berättaren runt både i faktiska världar och i tänkta, betraktar Warszawas återuppbyggda centrum ovanpå ruinerna där staden utplånades 1944, och kommer slutligen in på systern - vem vore hon om hon levat? Vem vore berättaren om hennes syster levat? Låter henne konjunktiva runt i en tänkt värld, skåda hennes egna minnen ett antal år tidigare, fundera på livet, på det oförstörda som aldrig kan förbli oförstört...