Jag blev helt rädd i kroppen, mitt rum blev mörkare och det blev svårare att hålla mina tårar. Mina kinder kunde inte bära dem. Jag kände hur ont det gör i hans mamma när hon får veta att hennes ende son inte lever längre.

Ali är 17 år och bor i Alby, han har talat svenska i 15 månader. Ängeln och sparven är kort men effektiv, sättet han sätter ihop sitt nya språk, blandar hoppfulla vardagsglimtar med drömmar och ögonblick av nattsvart förtvivlan. Han skriver till en mamma som han inte kommer att få träffa på många år, om någonsin, berättar om sitt nya liv i det kalla landet, de nya människor han lärt känna och dem som gått förlorade, om hur han själv kämpar.

Vi väntar på tåget medan vi inte vet om det kommer eller inte, och varje stund som det händer fel i trafiken blir det svårare för tåget att komma.

Vi - och redan det där "vi"-et säger något - pratar knappt om annat än Flyktingkrisen (tja, det och att vi inte pratar om Flyktingkrisen i det här jävla landet) nuförtiden. Varför låter vi inte fler som Ali komma fram till mikrofonen också? Var är ni, Bonniers, Norstedts?