Det slår mig att om det här vore en ny roman skulle den jämföras med The Wire; ett stort gäng mer eller mindre välmenande men självupptagna och hemmablinda människor som försöker göra så gott de kan inom ett system som är ofrånkomligen trasigt, och som alla fortsätter tro på trots att det fallerar på varje punkt eftersom målet är så gott och man inte gärna kan ge upp. Fungerar också väldigt väl som en medicinsk-kirurgisk motsvarighet till Beckomberga.

Att den sedan åldrats en del, och att Jersild verkar ha svårt att formulera några alternativ trots att han är så kritisk mot det existerande, gör det egentligen inte till en sämre roman, bara en lite töligare. Men Primus Svensson lever än, och Babels hus är antagligen den bästa Jersild jag läst.