Vad som händer när svenska ungdomar uppfödda på amerikanska filmer möter ett japanskt spöke innan J-horrorvågen hunnit nå Europa.

Precis som i föregångaren räddas Milewski av idéerna. Hennes berättare är - och det kanske kan ursäktas eftersom hon ju ska föreställa att vara en normalbegåvad medelsvensson utan litterära ambitioner - väl förtjust i klichéer, och det finns lite för många scener som känns snodda rakt av från andra verk. Men å andra sidan fångar hon 90-talsstudentkorridorslivet kusligt väl (det var rätt klichéartat, som jag minns det), och som en som en gång skrev "Spökena efter sedan länge döda studenter gråter i mitt köksskåp" i korridorsboken kan jag inte låta bli att gilla detta. Skräcken kommer ur någonting. Vackert så.