Tio ulvar i metaforkläder betar på en äng.

Säkert påverkas min läsning av att jag plockar åt mig Himmelstrand kort efter att 13% av svenska folket röstar på ett neofascistiskt parti. Men jag kan inte för det, den passar så kusligt väl. Tio personer på en campingplats. Tio personer som är så ultrasvensson man kan bli; medelklass, med en kortare eller längre klassresa bakom sig, med Volvo och smak för amerikansk populärkultur, med -ssonnamn och vovve och så oerhört vanliga; Hägglunds "verklighetens folk". Och plötsligt är de inte hemma längre. Det är snart 30 år sen skotten på Sveavägen, alla illusioner är borta, och när de plötsligt vaknar på en helt tom äng utan någonting alls utom varandra tar det inte lång tid för allt att rasa samman. Det är då som den stora tomheten rullar in och så vidare. Och då måste blod flyta för att vi ska känna att vi gör något. Det går alltid att plantera i sådan mylla.

Himmelstrand är nog inte en skräckroman, utan en roman om skräck; om hur det vi tror oss hotade av utifrån alltid på något vis blir en spegelbild av det vi känner när vi tittar inåt (vad var det jag sa om att min läsning påverkas...?). JAL är som vanligt bra på att skissa fram tredimensionella karaktärer och använda de allra vanligaste, hemtrevligaste referenser för att gräva hål i verkligheten (här då svensktoppslåtar), men någonstans känns det lit som om Himmelstrand går på tomgång. All bra skräck är metaforisk på något plan, men det känns som om karaktärerna är lite för väl lämpade för just de här frågeställningarna, lagren mellan berättelse och argument blir lite i tunnaste laget, speciellt som det just inte finns så mycket för dem att faktiskt göra där på ängen förutom att genast gå lös på varandra. (Och det är väldigt sällan en bra idé att låta en hund vara en av berättarrösterna.)

Men samtidigt... Himmelstrand är nog inte en av 2014 års bästa romaner, men nog en av de mest minnesvärda. En campingplats, en radio som spelar "Det börjar verka kärlek, banne mig", ett par Lantmännen-kepsar och ett par barn som leker Starvårs. Allt det där främmande, skrämmande bortrensat. Och det är helvetet.

Jag vakna' en lördagmorgon
Och det fanns inget alls
Jag hämtade då en smörkniv
Och stack den i min hals
Jag krälade ner i dyngan
Och krama' min ruttna get
Men det fanns ingen tankeverksamhet.