"Autencitet är bara ett litterärt grepp." Det var Mircea Cartarescu som sade det, men jag tror Lindgren skulle hålla med, eller åtminstone nicka eftertänksamt medan han suger på pipan och hittar ett sätt att kvalificera det på en mening som är mer kärnfullt och mer mångtydigt än något jag kunde få ihop på en A4.

Klingsor är Lindgren på skrönehumör - tänk Dorés bibel så är ni inte miltals därifrån - nästan helt utan de där små stänken av magisk realism han tar till ibland, en enkel historia om en högst medelmåttig konstnär från Västerbotten som med god teknik målar exakt samma sak om och om och om igen utan att variera sig. Han målar döda ting för att hitta livet i dem, återger dem så som de är som om det vore sanning. Lindgren smyger runt bland begreppen - konst som livgivare, konst som mord, konst som begrepp - medan Klingsor ljuger, mördar och allmänt bär sig åt som en psykopat (det förväntar man sig ju av stora konstnärer) och berättarrösten entusiastiskt kräver av läsaren att försöka leta upp några av hans konstverk, som ju nästan alla gått förlorade. (Det är lite av Vonneguts Bluebeard i detta, men också nästan inget.)

Lindgren kokar soppa på, inte en spik utan tvärtom på precis allting, och så kokar han den tills den blir klar och smaskig och går ner så fort att man knappt inser hur mättande och god den var förrän efteråt.