Granskningar och kommentarer

Det är ingen liten grej han säger sig vilja tackla, Janson: Språkets uppkomst. Hur, när och varför började de tvåbenta slättlevande människoaporna meddela sig på mer avancerade, och inte minst inlärda och självmultiplicerande, sätt än sina fyrfota kusiner som stannade kvar i djunglarna? När övergick grymtningar och lusplockning till syntax och grammatik? Utan gudomligt ingripande (eller stora svarta monoliter från Jupiter) är det verkligen inget litet, eller ens självklart, steg.

Problemet är, som han själv snabbt slår fast, att det är i princip omöjligt att veta. Vi kan anta att vad det nu var som hände måste ha skett innan den nordafrikanska befolkning skildes från den sydafrikanska som blev khoisanfolken, vilket enligt genetiska analyser skulle vara för minst ca 300 000 år sedan, eftersom de använder språk på samma sätt. Men allt utöver det är spekulation; språk lämnar inga fossila spår, och utan ett skriftspråk inga arkeologiska spår heller. Alltså får han nöja sig med att i detalj gå igenom vad vi kan gissa på och alla de intrikata detaljer som språken kan göra nu som måste utvecklas. Det är här det känns som om boken avviker lite från sitt löfte; hellre än att göra dramatiska gissningar som någon annan Harari (som han ger några näsknäppar) pratar Janson hellre lingvistik sida upp och sida ner, i detalj, med åtskilliga upprepningar. Han har skrivit rätt många böcker om språk nu, och Språken före historien verkar ha mer än en lätt släng av den där akademikersjukan där man klippåklistrar stycken ur tidigare böcker och artiklar och sätta dem i nya ordningar för att få ihop en ny bok. Vilket i och för sig är en snygg metakommentar på hur språket utvecklas.

Jag vill gilla Språken före historien mer än dess torrt akademiska och ganska enkelspåriga ton medger; gång på gång nämner han intressanta sidospår bara för att avgränsa bort dem, och så många paralleller med andra utvecklingar människan måste ha genomgått under samma period lämnas obehandlade; Janson är LINGVIST, andra ämnen göre sig icke besvär. Samtidigt är det lite av bokens charm också, nog lär man sig en hel del, och i slutändan lyckas han trots alla okända variabler som gör det omöjligt att ge raka svar ändå skapa den där känslan av att fan, vilket otroligt - och osannolikt - redskap språket är ändå. Och det är väl nånting som är likt sanning.

HAROLD: Whoever has the gun, you see, gets to tell everyone else what to do. It's the American way.

In the comments to Slaughterhouse-Five, Vonnegut writes about how he came back from the war, from POW camp, from watching Dresden burn to the ground, and was told by a relative "now that you've killed, you're a man." He wasn't pleased. Happy Birthday, Wanda June comes partly from that.

As chance would have it, I just rewatched Scenes From a Marraige, and the parallels are curious. Two middle-aged men trying to figure out the new masculinity post-2nd wave feminism and hoping that the future won't be as disgustingly macho. It's not a comparison that does Vonnegut any favours, and I suppose there's a reason he didn't go into plays full-time. That said, as Odyssey rewrites go, it's got a certain small-scale charm as it tackles machismo and hope in a new generation. Yeah, that worked out.

Back in the Good Ol' Days of SF, people travelled on rocket ships to other solar systems in days, and yet had to read all their information on paper.

One of those books where the setting makes it all worth while. Not sure how accurate the portrayal of Troubled Carrickfergus is, all rain, fry and C4, but it's a good scene for a few murders anyway. I like Sean Duffy more as a character than as a narrator, but it works.

Förtjänar kanske att bli, om inte ett standardverk (rocklexikonens tid är ju på gott och ont förbi) så åtminstone lika delar upptäcktsresa (Spotifylista här), ett långfinger mot konceptet "guilty pleasures", och en serie frågetecken: Varför vet ingen att "Lyckliga gatan" och "Diggi-Loo Diggi-Ley" skrevs av samma person? Varför slutade Agnetha skriva låtar när hon kom med i ABBA? Varför fick Martha Wash inte credit för "I Don't Know Anybody Else" och "Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)"? Varför vägrade Elvis spela in "I Will Always Love You" om inte Dolly skrev över rättigheterna till honom? Hur i HELVETE kunde det vara OK för en svensk tidning att lotta ut The Runaways trosor? Varför fick Nursery Rhymes inte spela själva på sina skivor? Varför har du aldrig hört talas om Fanny? Och om du hävdar att svaret är "De var väl inte bra nog", kom inte och påstå att du bara hört talas om bra band...

Saknar ibland kanske lite helikoptersyn, och sökandet efter enstaka kvinnliga producenter, inspelningstekniker och studiobasister blir både triumferande och nästan sorgligt när man betänker hur många män som inte ens behöver nämnas i jämförelse.

Interesting how KSR right from the beginning was into the very things he'd explore in more successful novels - both terraforming and exploring the solar system, but also what happens to humans who live for hundreds of years, how our brains and our cultures and our societies might handle living essentially forever. He'd do that better in future novels, Icehenge gets a little too fascinated with its own history and in the end sort of fizzles out. But an interesting dry run nonetheless.

"Det finns inga exempel på att människor har dött av hungersnöd i en demokrati."

Till stora delar fantastisk redogörelse för den sista stora svälten i Sverige, dess orsaker och förlopp, den politiska debatten då, och vad man kan lära sig av det idag. Det jag saknar är möjligen lite mer av det rent torra - vad hände i grannländerna, vad hände i Norrland efter den första stora krisen, etc etc. Men en bok alla bör läsa.

My second run-in with Moshfegh doesn't hurt my enthusiasm. Compared to the brilliant My Year of Rest and Relaxation it feels a bit more like a form experiment, like an unwritten Shirley Jackson novel set in a sleepy mid-60s New England town, but it's no less effective for that. Moshfegh drops hints throughout, piecing together her plot from apparent meaningless details until it all comes together in the end, not giving a shit about things like likability and morality; Eileen is trapped in a world only partly of her own making, and at some point, her reaction makes perfect sense. The ride there isn't necessarily fun, but it's consistently both sharp, sad, and funny.