Granskningar och kommentarer

Goddamnit, I miss Umberto Eco.

This latter-day collection of lectures and essays may not be Eco at his absolute best, partly because it's a mixed bag of subjects, not all dealing with subjects he's an expert in, but all the same he's so very intelligent, funny and ... well, decent about it.

Elie Wiesel reminded us, a couple of weeks ago, that those who imagined they could do what they liked were not those who believed God was dead, but those who thought they themselves were God (a common failing among dictators, great and small).

Whether the topic be the tragic need of nations to invent an outer or inner enemy against whom to define themselves, taking a bite out of the ass of those who decry "relativism" without knowing what it means, Victor Hugo's faiblesse for going WAY over the top ("a single cliché is kitsch, shamelessly letting fly a hundred clichés is an epic"), the the way 24/7 media creates silence by noise ("To avoid talking about deviant behaviour, talk a great deal about other things") or why Utopia is always an island. And the glorious satire "Living by Proverbs", where he picks apart populism by suggesting a utopia ruled by Common Sense(TM) in the form of proverbs and laughs all the way to certain doom.

Märit ska fylla 70 om några dagar. Hon har precis kommit tillbaka från en resa till Indien (ty så kan 69-åriga änkor göra på 2010-talet) och är på väg till barndomshemmet i Norrköping för att fira födelsedagen med sin tvillingbror. Så varför kliver hon av tåget i Lund? Jo, för hon har ju två andra syskon. Eller hade. Lars, kallad Tok-Lars, som blev inskriven på dårhu… f’låt, mentalsjukhuset Vipeholm när de var små och aldrig kom därifrån, och så trillingsystern som var dödfödd och levt hela sitt liv som Den Andra, en åklagare i Märits huvud. Och en av de två bestämmer sig nu för att kliva av i Lund och besöka graven till deras bror som ingen nämnt på 50 år.

Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.

Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.

Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.

Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.

Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.

http://dagensbok.com/2017/06/01/majgull-axelsson-mitt-liv-och-ditt/

So people dream, right. So clearly, the best thing to do for the state, especially a state as fragmented and therefore as dependent on unity as the Ottoman empire ca 1840, is to collect those dreams, analyse them and collate them so you know what your underlings are up to. It's easily done, people are only too happy to share their dreams, and will even complain if you ignore their dreams.

So you have a huge palace in the centre of the capital where thousands of people work on these dreams, selecting them, analysing them, and every Friday presenting one Master Dream to the sultan so he knows what's going on in his empire and can make decisions.

So you start working there as the runt of the litter of a powerful family, and you have no idea what you're doing, but that's OK because you can always look at old interpretations of dreams so you know what to write.

Then again, who's to say if a dream interpretation is correct? Some rumours even say that the master dreams are completely fake. But that can't be true, because if that's true, who really holds the power? Especially when there are rumblings out in the Balkan provinces, and the entirety of Albania, for instance, seems to not have slept a wink in a year? Better make sure to find a good master dream, and act swiftly. Dreams can come true, like the song says.

My 2014 edition says "In these days of media surveillance, Kadare's novel hardly appears less relevant than when it was written in Albania in 1981."

Oh, sweet summer child. Hashtag fake news.

Re-read after 20+ years.

A lightship on its last watch before being decommissioned, manned by various windblown sailors who survived the (mostly unmentioned, but always there) war. They pick up three shipwrecked men who turn out to be armed bankrobbers in need of a lift. The captain, who just wants to get his crew home in one piece (or peace) makes it clear to the robbers: I will do whatever you ask as long as we don't resort to violence, but one thing I will not do: I will not compromise the purpose of the ship and risk other ships getting lost. So the bankrobbers need to move, and the captain refuses. Unstoppable force, immoveable object, with echoes of the past just under the surface. How much do you compromise, where do you draw the line, and how do you convince others to trust you to lead them when you only offer talk and negotiation rather than brute force?

200 år in i framtiden har isarna smält. Sveriges kuststäder har svämmats över och förstörts, muterade rovdjur sprids från de självlysande kärren där Forsmark en gång låg, och välbeväpnade kolonisatörer från det sjunkna Nedrigländerna har besatt de delar som än så länge är beboeliga. I hålor ute i skogen bor det som återstår av det svenska folket;

i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.

"No man is an island, said John Donne, but I humbly dare to add: No man or woman is an island, but every one of us is a peninsula, half attached to the mainland, half facing the ocean – one half connected to family and friends and culture and tradition and country and nation and sex and language and many other things, and the other half wanting to be left alone to face the ocean.

I think we ought to be allowed to remain peninsulas. Every social and political system that turns each of us into a Donnean island and the rest of humankind into an enemy or a rival is a monster. But at the same time every social and political and ideological system that wants to turn each of us into no more than a molecule of the mainland is also a monstrosity. The condition of peninsula is the proper human condition. That's what we are and that's what we deserve to remain."

Oz isn't revelatory, but he makes a few very good points on the value of compromise, humour and empathy. No less relevant ten years on, if slightly outdated in terms of the challenges faced.

Entertainingly bizarre proto-fascist appreciation of Gustavus Adolphus, who apparently was the greatest person who ever lived. If only we remember his motto "Gott mit uns!" and attack the heathen catholics with stars in our eyes, everything will always go well for Sweden, apparently.

Read it here: runeberg.org/ramg2a/

Having read and really liked Elegy For Easterly, I was disappointed with this. Not that it's a bad novel, just... eh.

Gappah has said that she wrote 37 different drafts of the book. It shows. There are some incredibly strong scenes, rivalling anything in her debut, but the plot that connects them feels strained and by-the-numbers. Especially the purported murder mystery that, like in far too many books, only remains a mystery because the narrator chooses to withold things she knows from the reader until the end.

I still hope that Gappah has a great novel in her. She certainly has both the language and the pathos for it. But this isn't it.

Longer review in Swedish

"Aha. Apes don't read philosophy."
"Yes they do. They just don't understand it."

200 years after The Blast, people are trying to build some sort of civilisation in what used to be Moscow. Well, "people" is a loose term, since pretty much everyone has "consequences" of some sort; from the people who just have some weird boils, unusual hair growth or claws, to the ones who are used as pack animals. And of course the ones who were alive at the time of the Blast and whose "consequence" is that they can't die of old age, and who still occasionally mumble about weird things like party membership and solidarity and Lenin. All of them live off whatever mutated animals or plants turn out not to be deadly.

Then there's, inevitably, our hero, whose job it is to copy out old texts so they can be read, and who doesn't get why until he discovers a real library. And then he reads. And he reads and he reads and he reads and he devours the books and he's ... still kind of an idiot because he doesn't get them.

It's a paean to the undiscerning reader, but not a simple one; there's a healthy dose of irony in it, in that it's also a story of a society that reveres books as artefacts or status symbols but fears what they might do in the wrong hands, and certainly doesn't write any new ones, thankyouverymuch. The current strongman takes credit for Gogol, for Dostoevsky, for everything, and doesn't even understand what the books his subjects praise him for mean.

(I'm reminded of Alexievich's Second Hand Time and this passage:

They used to send you to jail over The Gulag Archipelago. You read it in secrecy, copying it on typewriters or by hand. I thought ... I thought that if thousands of people read it, things would change. There'd be repentance and tears. And what happened? Everything hidden in desk drawers was brought out and printed, everything thought in secret was said allowed. And?! Now the books collect dust on the tables. And people just hurry past ... (Trails off.))

The Slynx is such an intriguing novel that I feel bad for not liking it more than I do. It takes me ages to find the groove in it, and when I do I almost want to go back and revisit it to see what I missed at first among all those disjointed images of a post-apocalyptic post-Russia. Maybe someday I will. Until then, I'm keeping it in my library for future generations.

1350-ish, everything belongs to the Black Death. A woman loses everything, sheds her name, country and long hair, dresses in pants and sets out across a fundamentally traumatised and decimated Europe where, nevertheless, new ideas and structures are sprouting in the spaces left by millions dead.

Yes, it's certainly less pirate-booty fun than Boardy's previous novel, but shares similar ideas of female relationships, genderfuckery, the weight of history, etc. Her/his story as he/she walks through much of what's left of continental Europe is intriguing even if it lacks some central secondary characters. And the flashforwards bother me a bit; we know about the 20th century, we don't need it spelled out all the time as if Boardy didn't trust her 14th century characters to be important in their own right.

But yeah, I sped through it in two days, which is not a bad thing.

Maybe 5.

"That which I can stand is just the surface over all the things I cannot stand."

Took me forever to finish this, which isn't really a reflection on any one of the participating authors (well, maybe one or two) but more that it doesn't really gel as a collection. Liu rightly warns against reading the stories here as comments on today's China - any author tries to comment on the world at large, not just what foreigners want to learn about their country. That the best of these stories still seem to share a lack of surprise at what very quickly imposed modernity will do to people doesn't make them any less relevant.

Not everything here clicks with me, some of it is much to derivative and didactic (Ma Boyong's Orwell rewrite "City of Silence" especially feels like a missed opportunity), but the best ones - Xia Jia's ensouling of technology as if it slotted right into an ongoing mythologizing of the world, Hao Jingfang's beautifully lower-deck "Folding Beijing", Liu Cixin's hilarious "Taking Care of God" - ring true no matter what the background.

Chinese science fiction writers can no longer treat "Where are we going?" as an answered question. - Xia Jia