Från förordet: "Jag var gäst men blev fort hemmastadd. Man tog fantastiskt väl hand om mig, familjen var generös och öppen. Vi hade många roliga stunder, men jag har sällan varit så arg på någon som i familjen Kahn, jag har sällan grälat så mycket med någon som där. Jag har aldrig haft sådan lust at slå någon som där." Vi får följa det dagliga livet hos en afghansk familj. Inte kanske den mest typiska familjen, här är man tämligen välbeställda med både arbete och mat på bordet. Åsnes berättelser kring livet i och runt familjen Kahn är fantastisk, gripande och frustrerande. Hur kvinnor fortsatt behandlas i denna kultur är skrämmande. Så inte svårt att förstå den frustration som Åsne måste ha genomgått under denna tid. Men boken är fantastisk. Lätt att läsa. Det är den andra boken av Åsne som jag läser. Första var Ofred. Det jag tycker var bättre i Ofred är att Åsne själv mer var en del i berättelsen. Tycker det blir mer personligt och mer intressant när man följer hennes interaktion med personerna i berättelsen. Här är det lite mer som hon sitter som en fluga på väggen och observerar och berättar. Fortfarande bra, men inte lika personligt.