Den här står näst på tur, främst av nostalgiska skäl. I min ungdom fascinerades jag av Anaïs Nins dagböcker; hennes blick, hennes självanalys, hennes mod. Hon stod nära Henry Miller, men han har aldrig riktigt berört mig på samma sätt. Det är snarare kvinnorna runt honom som dröjt sig kvar hos mig. Miller var som en katalysator men kvinnorna såg klarare och skrev skarpare.