Granskningar och kommentarer

3,5/5

Jag kan inte vara neutral därför att jag är krigförande! Att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn. Jag är krigförande. Jag är på den sidan som strider för FRIHETEN ATT VARA MÄNSKA...

Årets Stockholm Läser-bok är definitivt tidsenlig. En berättelse om några gamla vänner som i över tio år träffats regelbundet för att i all stillhet diskutera de Stora Frågorna, något som plötsligt blir en rebellisk handling när världskriget kryper allt närmare, svaren på komplexa frågor blir allt enklare och fler och fler känner sig bekväma med att säga exakt vad de tycker om (i det här fallet då) judarna och andra världsomstörtare som måste stoppas med alla till buds stående medel. Så gänget skingras snabbt åt olika håll, och i mitten då Krilon, Mr Mary Sue, ledaren för gruppen (om det nu är en grupp) som ingen riktigt vet vem han är och som därför, med tidlös trollogik, kan beskyllas för precis vad som helst från alla sidor. Det offentliga samtalets sammanbrott när vanlig medmänsklighet utses till farlig omstörtande verksamhet. När det blåser är det ju de som vill behålla seglen uppe som får gå på plankan. Det är lätt att ha ideal när de inte prövas.

Det är mycket att få in, och mycket Johnson får in, men det känns lite osammanhängande. Boken gör tvära kast, från långa introspektioner till Bulgakovsk satir, och allt centrerat runt en metafor som aldrig lyckas krypa ner bekvämt i historien. Som bäst är den fantastisk, och jag gillar hur uppkäftig den är, men jag får inget riktigt grepp om den; trots de fina tidsskildringarna känns den lite för ofta mest som en fortfarande otäckt relevant debattinlaga.

Das Dasein des Neutrums.
Das Werden?
Das Verstecken?
Das Erwachsen?
Das Enthüllen?

Schade, dass "das" so unübersetzbar sein soll.

Beat ya tin drum, son.

Borde jag ha läst Future Perfect?

Det är inte en retorisk fråga, jag undrar verkligen. Jag älskade ju Salome, men tydligen inte nog för att läsa fler av Mara Lees romaner. Och det borde kanske inte spela roll, men Kärleken och hatet är, inte minst i början, så löjligt intertextuell; delvis roman, delvis diktsamling, delvis essä om både litteratur, lingvistik och filosofi, inklusive ett avsnitt där berättaren (som tagit bort i:et ur sitt namn för att kunna säga att hon tagit bort jaget ur sitt jag, fast det går inte att säga på svenska, speciellt inte om man är adopterad och har mindre att säga till om när det gäller hur ens jag ska definieras, och...) Var var jag? Alltnog, ett avsnitt där berättaren grälar med sin mor om huruvida modern i Future Perfect (futurum perfektum; det kommer att ha skett) är baserad på hennes mor eller inte. Sida vid sida med en utläggning om epanorthosis - ett retoriskt grepp där du förstärker det ursprungliga uttalandet genom att omedelbart ta tillbaka det.

Lager på lager av självbiografi som förnekar sig själv.

Fundera mera.

The alternate title is Lesbians In Space, which says something about how just shamelessly fun this novel is, though honestly less about the plot.

Not that there aren't lesbians. Since it's set in a world where men simply don't exist, that's pretty much the default. But space? Well, that's where it's set, but then again so is every story every written. Anyway, somewhere in space, a number of dying worldships, half mechanical and half biological, spin around a star, making war on each other. Two women seem to have decided to break the cycle before everyone's dead. Or at least that's what one of them implies to the other, who's lost her memory. A space battle or two later, everything has gone to hell and the novel partly turns into Journey To The Center Of The Earth instead as we travel deep inside a spaceship so large that there are entire civilizations deep underground who've never heard of the outside, a literally rotting world built on eating itself, where (wo)mankind has had to adapt to birthing technology for lack of other ways to keep the world running for a few more laps. This novel goes to some dark places, and not just literally; cannibalism, mutants, body horror gone WAY beyond transhumanism, supposed heroes who casually murder thousands... It's messy, it's dark, and it's goddamn entertaining. Anyone can build a world, but building a world this rancid that still works is a feat. Hurley digs out all sorts of little twists and turns among all the gore, mulch and shit (including an actual wolf/cabbage/sheep dilemma), but never overwrites the plot to the point where it becomes more than just a central part of her beautifully fucked up space.

3.5, really.

Strangely rootless, strangely even-tempered, even though our narrator passes just by some pretty scary shit, like an extra in Scarface set in post-Deng China where everything's for sale and nothing has value. The words high fidelity aren't actually used (to my knowledge; read the Swedish translation) but echo throughout. It's all very, very well-composed and played. It's just that Satie tends to bore me a bit, y'know?

The setup looks a bit like a gimmick; two stories in one, the diaries of a woman who's committed suicice on the bottom half of each page and the roadmovie her husband sets out on to try to deal with it on the top half. But damn, it works, the two texts (dis-)harmonizing to form both an intimate portrait of both internal and external causes and effects of depression, and a tragicomic take on the layers of history and opportunism that form modern-day Eastern Europe (try as it may to reposition itself as Central). The mythic bits become a creation myth in reverse, the personal ones very much so. I really want to read more of Mora.

"The majesty need not worry, we'll swing this!"
- Finance minister FV Thorsson, former shoemaker and agitator, thumping King Gustav V on the back while finagling out a deal to introduce full and equal voting rights without giving the leftest wing the people's republic they wanted.

(Now let's see if Goodreads will actually let me count this as read this year... ETA: Nope. Apparently this book doesn't count, for whatever reason. Maybe it's not up on Amazon?)

Lazy adaptation, simply keeping a simplified version of Shelley's text and letting Frankenstein monologue on top of images.

The one thing I do like is that it downplays the monster's ugliness, making him (at least in the text) more horrifying and wrong than simply ugly. Much better recipe for horror.

Two friends, a writer and an artist, try to catch a Greenland Shark from a small boat in northern Norway. (Yes, the name of the shark is a bit misleading; in Norway and Sweden it's known as bitch shark.) While they wait (and wait, and wait, and wait, and the damn shark proves ever so elusive) the writer lets his mind wander; how did they get here, how did the shark get here, what do they do here, etc. The book covers everything from the history of life on the planet to the minutiae of life in a northern fishing village, from ecology to mythology... By the time he namechecks Schalansky's Atlas of Remote Islands I've already slotted this book right along side it in my mental vault. Meditative, intelligent, funny, occasionally a bit maudlin but I'm glad this was my last read of 2017.