Granskningar och kommentarer

An admittedly great writer writing from within the depths of psychosis. And I'm not exaggerating. He rants about how evil feminists have driven him from his homeland, tries to make gold (literally), is convinced that everyone up to and including the devil himself is after him, describes how electric fields come from out of nowhere to tear him apart, how invisible forces push over his absinthe glass, how signs appear everywhere and he sees maps of cities he's yet to visit in the useless flakes of mineral that refuse to obey his will and turn into gold...

...he flees every hotel, runs from Paris to Lund to Berlin to Graz, he reads Swedenborg, he reads Nietzsche, he reads Balzac, he reads the OT, he quotes Ezekiel 25 120 years before Samuel L Jackson did...

...friends contact him, begging him not to throw his life away on a suicide mission to the North pole, and he explains in vain that that's his nephew in the papers...

...basically, substitute "electricity" for "chemtrails" and he'd feel right at home in the darker corners of Reddit.

And yet, there's something to it. His insistance that this is August Strindberg writing, this is not fiction, this is exactly what he's going through and you're welcome to compare it to his diaries if you want. His refusal both to back down from his earlier ideas, and his refusal to NOT change. Those magnificent last few chapters when he goes through his crisis, not out of it. The older Strindberg is a deeply unpleasant person, and Inferno - much like Confessions of a Fool - a deeply unpleasant book. But as fin-de-siecle madness and timeless manpain goes, it's hard to deny the power of it.

The Most Dangerous Book attempts something big, and to a large extent pulls it off. To tell not only the story of how James Joyce came to write Ulysses, his struggle to get it published in the face of critical and legal adversitities, and through that lens the story of how Victorian moralities and censorship laws were forced to make way for the modern(ist) world, never to be heard of again... uh, maybe.

Joyce's novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

And as a pure biography of Ulysses and the soil it sprang from - Joyce's youth, the early modernist writers and the surrounding world of new political and literary ideas that weren't always always all that pleasant or peaceful, Joyce's love for Nora Barnacle, and the various unlikely characters who midwifed the novel (strikingly many of them women) - it's both well-researched and well written; at times thrilling, funny, heartbreaking. There are certainly more in-depth works on Ulysses as a work of literature, but that's not what Birmingham is going for here.

What's uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government's goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don't exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Because then you get to the big issue here - the one that gave the book its title. The actual question of just what feathers Ulysses ruffled, and how it could take more than 10 years for it to be legally published in most English-speaking countries. (Birmingham being American, the world is pretty much limited to the US, the UK, and Paris.) And I'm not saying these parts of the book aren't just as good; between the historical background on censorship laws and the ideas and methods that went into them back when postal workers were essentially Big Brother, the various attempts to get att what the hell "obscene" even means, and the minutiae of everything surrounding the troubled road to legality... It makes for a hell of a literary thriller, coupled with what is obviously a love for Ulysses itself, and I can't wait to re-read the damn tome again.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s - a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control - was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(...) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (...) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Obviously the book could have done more - said more about modernism as a whole, continued to draw parallels to political developments past the publication of Ulysses, etc, but that's not the focus here, so that's fine. The main thing that irks me somewhat is that I feel like Birmingham tends to treat the central concept here, that of freedom of speech (well, print) just a tiny little bit too simplified; as if it was something you either have or don't have, and that it was entirely the work of Joyce and his cheerleaders that shepherded the world from one side to the other. Almost as if "Freedom" was a simple commodity, a word that means something in itself.

But eh, you can't have everything. Except of course by reading Ulysses.

...and the word that shakes it all down is YES.

På senare år har jag cyklat allt mer, och sedan ett drygt år tillbaka har jag slutat förnya SL-kortet och använder cykeln som huvudtransport både till jobbet och annat. Varför inte, egentligen? Stockholm är inte större än att allt ligger max någon mil bort, det finns cykelvägar på flera ställen, jag får en timmes motion varje dag helt gratis, jag slipper trängas på tunnelbanan, och vet ni hur vacker morgonsolen är över Riddarfjärden? Cykla i minusgrader kunde jag ju när jag gick i skolan, varför inte nu?

Kruxet med att cykla 2016 är bara att det är lätt att bli till en blandning av missionär och rättshaverist. Baksidan av yrandet om Riddarfjärden är irritation över usel cykelplanering, och jag har en pyrande misstanke att all den där motionen jag får vägs upp av blodtryckshöjningen varje gång DN anordnar en temavecka om att cyklister är "värstingar". Du där på cykeln - är du en MEMIL eller en MEKIT? Cyklar du för att du hatar fotgängare eller för att du hatar bilister? Är du en naiv miljöaktivist (som säkert får köras över) eller en arrogant överklassare med för mycket pengar? Är du medveten om att dina barn kommer att dö så fort de nuddar en cykel utan hjälm, knäskydd och reflexväst, och att alla som bär hjälm är cykelkrigare? Samtidigt som ingen höjer på ögonbrynen över att biltrafiken fortsätter öka och köerna blir trögare trots alla fina föresatser och klimatmål; att köra bil, och att några dör av det, är ju trots allt normalt.

I Ny Illustrerad Tidning kunde man 1869 läsa: "Velocipeden rycker allt närmare in på livet, och vi äro numer ingen dag säkra på att icke möta en sådan på våra promenader i Kungsträdgården eller på Drottninggatan." (...) Man debatterade också faran med att förflytta sig i en sådan onaturligt hög fart. Förutom faran att de kunde bryta armar och ben menade man att cyklister även riskerade att drabbas av nervrubbningar, depression och vattenknän.

...Oj. Ursäkta ranten. Var var jag? Just det: Cykla! uppstod ur Johansson och Lagercrantz' programserie Cykla i P1 häromåret, och naturligtvis också ur de senaste årens diskussion. Det är en trevlig bok, lite coffeetableaktig sådär med lagom långa artiklar som levererar allt från cyklingens historia till personliga vittnesmål (jag sa något om missionär, va?), om initiativ för att skapa säkrare cykelvägar i både Brasilien, Nederländerna och Sverige, praktiska tips för cyklister, diskussioner om cykelns plats i samhället, hur infrastrukturen trots löften ofta görs allt sämre både i städerna och på landsbygden, om en trots allt växande rörelse med cyklister som kräver plats ... Det gör boken lite splittrad och hattig, men ändå; den är påläst, välskriven, inte onödigt konfrontativ, med gott om bilder och diagram och täcker både det positiva och det negativa. Den känns kort sagt ganska sansad, hoppfull och, ja, trevlig. Jag sätter den gärna i handen på någon.

Fast hur trevlig den än är kommer jag inte ifrån att den känns som en debattinlaga, och hur mycket matnyttig information den än innehåller om folkhälsa och trafiklösningar och klimatlösningar och trafikregler och olycksrisker och ocykelbara 2+1-vägar etc etc känns det som att det blotta faktum att författarna måste ta upp femtielva olika vinklingar för att försvara rätten att cykla (och att det skulle förändra världen) belyser hur överdriven debatten har blivit. Så jävla hårt är det varken att cykla genom staden som simmar på vattnet en ljum vårkväll (fast jag sa väl rättshaverist, va?). Kan vi inte slappna av lite? På något plan kan jag tycka att bara titeln hade räckt: Cykla! Eller låt bli, men vet att tids nog får du hursomhelst åka bil i långsam procession.

http://dagensbok.com/2016/04/24/gor-inte-bilarna-ledsna/

Vad som händer när svenska ungdomar uppfödda på amerikanska filmer möter ett japanskt spöke innan J-horrorvågen hunnit nå Europa.

Precis som i föregångaren räddas Milewski av idéerna. Hennes berättare är - och det kanske kan ursäktas eftersom hon ju ska föreställa att vara en normalbegåvad medelsvensson utan litterära ambitioner - väl förtjust i klichéer, och det finns lite för många scener som känns snodda rakt av från andra verk. Men å andra sidan fångar hon 90-talsstudentkorridorslivet kusligt väl (det var rätt klichéartat, som jag minns det), och som en som en gång skrev "Spökena efter sedan länge döda studenter gråter i mitt köksskåp" i korridorsboken kan jag inte låta bli att gilla detta. Skräcken kommer ur någonting. Vackert så.

Years after The Drought has come, a young boy runs away from home. He has his reasons. After hiding from the people sent out to find him on the only motorcycle, and worn down by hunger, thirst and fear, he bumps into the shepherd; an old man with a dog, a dozen goats, and a donkey and not much else. "Come on if you're coming," the shepherd says, and together they walk on.

Anyone wanting to make the ubiquitous The Road comparison will hear no argument from me; not just the setting - though Carrasco wisely makes his maybe-kinda-post-apocalypse much vaguer than McCarthy's - but the heavy Christian imagery as well. But I guess you get that for free when one of your main characters is a taciturn but merciful shepherd known only as "Señor". Carrasco's language is the main draw here; concise, intense, raw, almost sandblasted to the point where you find yourself grateful for the occasional well of humanity he finds. Yes, he repeats himself a bit (enough with the urine already), and some of his similes a bit overworked, but he mostly makes it work, enough so that I blaze through the novel in three sittings up to the inevitable violent showdown. 4-

"PAY WHAT YOU OWE ME AND VOMIT WHAT YOU ATE"

Why yes, I spent Good Friday (re-)reading Bleeding Edge from cover to cover. Because death and resurrection and all that. (Nah.)

Will try to put together a working review this time. Suffice to say that I enjoyed it more this time around - whether because I've adjusted my expectations, or because it's the kind of novel that benefits from concentration, or both, or neither. It's still not a great Pynchon novel, but it's a solid one, that mostly pulls off its "Get off my lawn" attitude to DeLillo and Gibson, even if it drags at times. And I love how a 2013 novel about 9/11 is blatantly a historical novel, aware that it's set in a bygone era. Pynchon has spent the last 4 novels digging up to the present, while never writing just about the past; he's not there yet, but if he has one more novel in him, I'm wondering what he'll dig up.

OK, now that was just plain old... fun.

A bit dated, sure. But it's very easy to see why it's become a classic; not only is it laugh-out-loud-in-public funny, but with some brilliant settings and character work too, all circling around a huckster character who'll sell people any get-rich-quick scheme or political/philosophical utopia with the same bravado. Almost as if there wasn't really a huge difference between appealing to Mammon or Lenin when it comes to getting people to think they're doing something for themselves while someone else profits. Huh.

This book wrecked me. That doesn't happen too often.

Where shall I go? I asked myself.
Go to your sister.
But where is she?
Go to those who killed you, then.
But where are they?

Kang takes on a harsh subject, the Gwangju Uprising in 1980, which left hundreds - possibly thousands - dead. Starting with bodies. Rotting corpses piled high in a school gymnasium, watched over by teenagers who barely know what they're fighting for, wrapping the corpses in the Korean flag for their families (if they're identified), waiting for the soldiers to arrive and put the uprising down for good. The first one we meet is Dong-ho, 15, still in middle school, looking for his friend who was gunned down in the street. Soon he will be dead too. And he will haunt the narrative as Kang follows her characters forward in time, through dictatorship, censorship, torture, prison, democratization, remembrance.

Conscience.
Conscience, the most terrifying thing in the world.

I'd say it's a novel shot through with PTSD, except of course it can't be, since for most of it, the events that kicked it off never officially happened. You can't be post-traumatic if the trauma isn't acknowledge. Things get to fester. Violence erupts - suddenly, now or in memories - sharp, uncompromising, and with very real effects. Seriously, it's a very violent novel, all the more so because Kang doesn't shy away, but she (and her translator) have the story so perfectly in hand it never feels sensationalist or maudlin. She keeps returning to the "you" - the second-person narration, Dong-ho, the kid who only wanted to know what happened to his friend, making the story whirl faster around itself even as the events shrink into the supposed past.

And yet, that's not what really gets me about the book.

Is it true that human beings are fundamentally cruel? Is the experience of cruelty the only thing we share as a species? Is the dignity that we cling to nothing but self-delusion, masking from ourselves this single truth: that each one of us is capable of being reduced to an insect, a ravening beast, a lump of meat?

And she keeps coming back to the other side of it. The people who refused to go home, as misguided as they may have been. The loved ones who cling to something for decades. The townspeople who lined up to give blood even as the troops closed in. The ones who find ways to speak up even when the act of speaking was illegal. Throughout the entire novel, counterbalancing all those putrefying corpses, the question of what a soul might be, just which side of us is the most human. Not necessarily in a religious sense, mind you, but some way of explaining all those acts of kindness and mercy, love and friendship - and their flipsides, guilt, pride, and inability to forgive. Nobody said having a soul, whatever it might be, made life easier. That's the bit that still hurts long after your fingernails have grown back, after all. But still. What are we?

We may be the ones who remember. Who may, or may not, choose to know why we remember.

Please, write your book so that nobody will ever be able to desecrate my brother's memory again.

This book wrecked me.

Claims to argue that Dylan deserves the Nobel (which, nah) but drops that argument once he's put it in the title and in half a paragraph on the first page. Interesting analysis of eight outtakes nonetheless, with some points I hadn't thought of and some that just make me roll my eyes and go "Oh SURE."

Edit: Well, don't I look like a right idiot.

Nä, så Dylanfanatiker jag är: han ska inte ha Nobelpriset i litteratur och han kommer aldrig att få Nobelpriset i litteratur. Att bettingfirmorna gärna tar pengar på namn som Vanligt Folk Känner IgenTM må vara hänt, men kan vi släppa det här nu?

Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det påstådda syftet med den här boken. Men ärligt talat så känns det som om Holmgren själv inte ger just Nobelargumentet så mycket mer vikt än jag just gjorde. Efter en kort gliring åt Akademien på bokens första sida släpper han Nobeldiskussionen helt och hållet och ägnar resten av boken åt den mycket mer intressanta frågan om exakt vad och hur gubbfan egentligen sjunger.

Det har många gjort, och precis som Holmgren gör kallar de alltid varandra lite nedlåtande för ”Dylanologer”, inom citationstecken. Det intressanta Holmgren gör här är dels att han väljer åtta outtakes – stickspår, kallar han det, en neologism jag gillar – som Dylan spelade in mellan 1975 och 1997 men släppte först långt senare på diverse samlingar. Det är låtar som fansen svär vid, men som den breda publiken ofta inte har hört. Dels vill han göra det inte utifrån den rätt trista idén att Dylan i första hand är en textförfattare (vilket annat är favoritnobelargumentet från dem som hävdar att ”Han kan ju inte SJUNGA!”), utan att han är just en musiker – att texterna är tänkta att gå hand i hand med en viss melodi, en viss sångstil, ett visst sound. Det prisvärda livsverket är inte texterna utan helheten; McLuhan hade helt rätt på 60-talet, the medium is the message, upprepar han flera gånger.

Jag har tillbringat mer tid än jag vill tänka på med att läsa (och skriva) analyser av Dylan både i bokform och på nätet, så vad jag än anser om Nobeldiskussionen är det ju en bra ursäkt att få ge ut en bok med Bobnörderi. Och det levererar Holmgren; utöver den obligatoriska diskussionen om vad det var som gjorde att Dylan inte gav ut just de här låtarna, varför han misslyckades med att fånga ett ögonblick på band, så tolkar han Dylan genom trickstermyter, bibeltexter och grekisk mytologi, vänder utochin på vad ”Born In Time” gör med tidsbegreppet och vilka dörrar det öppnar in i andra texter, försöker bena ut olika poetiska verklighetsuppfattningar, spårar textändringar mellan olika versioner och hur de i ett slag ändrar hela låten … Det är minst sagt ambitiöst.

Att jag ändå blir lite tveksam till alltihop är inte bara den där Nobelkopplingen. Utgångspunkten att sång, musik och text ska betraktas som en helhet faller lite på det att Holmgren är just litteraturprofessor och hans analyser mest fokuserar just på texterna, och ofta ur väldigt akademiska synvinklar, medan folk- och bluesinfluenserna och inte minst Dylans lätt disträa attityd till perfektion i studion ofta viftas bort. Det känns talande att han t ex tror att Robert Graves är mest känd idag för sina esoteriska studier av grekisk mytologi och inte ens nämner I, Clavdivs, eller att han vill ge Dylan äran att ha skapat en av de första raplåtarna 1965. (Läs hellre Greil Marcus The Old, Weird America om du vill gräva ner dig i Dylans leriga influenser.) Det känns också väldigt tydligt att han valt ut just de här låtarna för att han kan bygga ett narrativ runt dem – de har inget med varandra att göra, men med lite god vilja kan Holmgren få dem att verka nästan som en temaplatta.

Holmgren ska ha kudos för att han pratar lika mycket om HUR Dylan säger saker som VAD han säger. Men var är mångtydigheten? Den är därborta i en låda. Att Dylan själv så sällan yttrar sig om sina sånger har en poäng, liksom att han redan 1965 avslutade en av sina mer surrealistiska låtar med orden ”At dawn, my lover comes to me and tells me of her dreams/With no attempt to shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. Ju mer han försöker komplicera Dylan, desto mer känns det som en förenklad och ganska begränsad bild av en 55-årig karriär.

Så, blandade känslor för denna. Men det paradoxala är detta: Om Holmgren verkligen fullt ut lyckats skapa en Dylanpoetik som omfattar allt från orden han krafsat ner på ett cigarettpaket till ekot Daniel Lanois lade på trumsetet i ”Series of Dreams” skulle jag ha menat att just precis: så stora saker kan en göra med musik. En måste inte låtsas att när musiken blir bra nog blir den Litteratur och kan belönas med ett Nobelpris. Musik är viktig nog att få vara sig själv, utan lånta fjädrar.

Homer IN SPACE!

...no, not that one.

I guess every writer needs to rewrite The Odyssey at some point. That's not necessarily the same as needing to publish it, though. Sorry, that's harsh, but I've read a few too many attempts that fall flat. Ody-C looks incredibly good - a Jodorowskian explosion of colours and concepts - and I want to like this; an all-female retelling of Homer IN SPACE is a great idea. But Fraction seems unsure of what to do with the story beyond that basic idea, and just repeats the original story within those frames, mismatches between ancient Greece and the far space opera future be damned. There are hints of something more going on which might provide a twist further down the line, but as closely as he sticks to the original plot in the first five issues, I don't think I'll bother finding out.