Granskningar och kommentarer

Detta är inte en recension, det är en pitch, som man säger i det där förment världsfrånvända mediasverige där ingen någonsin ens sett ett köksbord. Jag har läst en bunt böcker om Sverigedemokraterna nu, och det börjar kännas smått poänglöst. I synnerhet så här kort efter valet. Det står liksom inget nytt i dem; allt som kommer fram har redan stått i alla tidningar, i alla böcker, sagts i alla debattprogram, postats på Facebookväggar och allt tocket därnt. Nazirötterna, rasismen, toppstyret, nepotismen, de interna striderna, de tomma kommunfullmäktigestolarna, paranoian, offerkoftan, den medvetet påklistrade folkligheten… Den som inte vet allt det vid det här laget vill väl helt enkelt inte veta. Den som vet det och ändå röstar på dem störs väl inte av det.(Dra vilka paralleller ni vill till Guillou-debatten häromveckan om vad svenskarna faktiskt visste före 1945 – det är en sak att ha tillgång till informationen, det är en annan att vilja veta.)

Inte så att Bevara Sverige svenskt inte är en bra bok. Den är faktiskt till och med riktigt bra. Den sammanfattar Sverigedemokraternas historia, från början i 80-talets skinnskallegäng och övervintrade nazikretsar till veckorna innan de blev Sveriges tredje största parti, och den gör det med fokus på hur partiet faktiskt arbetat både internt och externt – utan alarmismen hos Svensson, utan de akademiska utläggningarna hos Arnstad, utan rakt på det spännande som passar en Expressen-journalist. Men som sagt, detta är inte en recension utan en pitch för en idé: Breaking Jimmie. Eller kanske SD Men? House of Race Cards? Något ditåt. Jag överlåter gärna titelidéerna till någon som vet vad som går hem i stugorna, men grundidén är alltså: en TV-serie i hederlig amerikansk kabelkanalstil som beskriver deras väg från obskyritet till toppen.

…Varför tittar ni på mig sådär? Jag menar allvar, detta är både komiskt och dramatiskt guld. Andra böcker må ha lyft fram andra sidor av partiet, men det Baas gör bättre än någon annan är att visa vilket bisarrt parti det är. Det som i sossarna blir förstasidesstoff i en vecka tycks vara vardagsmat i Sverigedemokraterna. Det är, kort sagt, något som borde vara mumma för en hågad producent av dramedier. Här finns allt: persondramat, konflikterna mellan det gamla gardet och de nya slipsnissarna. Avlyssningar och hårda partipiskor inom partiet som påstår sig vara emot åsiktskorridorer. Järnrörsskandalen, och den rent såpoperaaktiga amnesi som Jimmie verkar ha drabbats av efter att han skrivit om den i sin självbiografi. Humorn i att de som gjort sig omöjliga gör precis som den där gamla parodin på skinnskallar och utvandrar till ett land som inte tar emot invandrare, där de envist firar svensk kultur i stället för att anpassa sig som de själva kräver av svenskar med rötter utomlands. Dubbelmoralen som gör att gräsrötter åker ut för att bryta mot den officiella nolltoleransen medan partitoppar får fortsätta sponsra hatsajter. Sättet de föraktar både feminism och LGBT-rättigheter utom när det ger dem en ursäkt att attackera islam, då de plötsligt blir radikalare än SCUM-manifestet. En stabschef som blockerar de största nyhetskällorna för att de ställer frågor till honom i egenskap av stabschef. Ett parti som knappt kan fylla de stolar de vinner i valen eftersom de inte kan rekrytera ur ungdomsförbundet (som de är i öppet krig med), inte vågar släppa loss det där gänget med ”bonnläppar och rasister” eftersom de har en olycklig tendens att säga vad de tänker, men samtidigt har svårt att välkomna nya medlemmmar som inte kommer ur de egna leden eftersom de är rädda för infiltratörer (hej metafor!). You can’t make this shit up, det är ett persongalleri som skulle få HBO att gråta blod.

Så varför en TV-serie? Varför inte? Det är ju uppenbarligen det enda sättet att få folk att diskutera något som om det hände på riktigt nuförtiden. TV-kanalerna säljer ju redan glatt reklamtid till dem, och ska du sälja dig, se till att göra det ordentligt. Jag är öppen för idéer vem som ska spela Jimmie själv. Bill Skarsgård kanske? Han kommer ju från en familj med vana att stå med rumpan bar. Och det där problemet att många som tittade på de där andra serierna fick för sig att Walter White och Tony Soprano är hjältarna hur vidrigt de än betedde sig blir ju en ren fördel här – det är ju bara så det är där ute i verkligheten.

Så om någon vill ta upp den idén har man ett utmärkt manusunderlag i Bevara Sverige svenskt. Gör Baas till executive producer eller inte, det är upp till er. Kom ihåg att lämna handlingen öppen för fler säsonger bara, det som går upp måste ju, åtminstone inom TV-dramatiken, komma ner också.

As much as I love Candide, and as clever and funny and still relevant as Voltaire often is in this series of rants, something annoys me about it (beyond just the ridiculous antisemitism). Someone said that Voltaire would have been a very prolific blogger today, and this certainly reads like that; unfortunately I can't shake the feeling that Voltaire would have been the sort of smugly self-obsessed blogger who thinks everyone else is completely irrational while his prejudices are perfectly logical, hurls insults and demands civilized discussion, and misquotes Voltaire whenever anyone disagrees with him.

Tio ulvar i metaforkläder betar på en äng.

Säkert påverkas min läsning av att jag plockar åt mig Himmelstrand kort efter att 13% av svenska folket röstar på ett neofascistiskt parti. Men jag kan inte för det, den passar så kusligt väl. Tio personer på en campingplats. Tio personer som är så ultrasvensson man kan bli; medelklass, med en kortare eller längre klassresa bakom sig, med Volvo och smak för amerikansk populärkultur, med -ssonnamn och vovve och så oerhört vanliga; Hägglunds "verklighetens folk". Och plötsligt är de inte hemma längre. Det är snart 30 år sen skotten på Sveavägen, alla illusioner är borta, och när de plötsligt vaknar på en helt tom äng utan någonting alls utom varandra tar det inte lång tid för allt att rasa samman. Det är då som den stora tomheten rullar in och så vidare. Och då måste blod flyta för att vi ska känna att vi gör något. Det går alltid att plantera i sådan mylla.

Himmelstrand är nog inte en skräckroman, utan en roman om skräck; om hur det vi tror oss hotade av utifrån alltid på något vis blir en spegelbild av det vi känner när vi tittar inåt (vad var det jag sa om att min läsning påverkas...?). JAL är som vanligt bra på att skissa fram tredimensionella karaktärer och använda de allra vanligaste, hemtrevligaste referenser för att gräva hål i verkligheten (här då svensktoppslåtar), men någonstans känns det lit som om Himmelstrand går på tomgång. All bra skräck är metaforisk på något plan, men det känns som om karaktärerna är lite för väl lämpade för just de här frågeställningarna, lagren mellan berättelse och argument blir lite i tunnaste laget, speciellt som det just inte finns så mycket för dem att faktiskt göra där på ängen förutom att genast gå lös på varandra. (Och det är väldigt sällan en bra idé att låta en hund vara en av berättarrösterna.)

Men samtidigt... Himmelstrand är nog inte en av 2014 års bästa romaner, men nog en av de mest minnesvärda. En campingplats, en radio som spelar "Det börjar verka kärlek, banne mig", ett par Lantmännen-kepsar och ett par barn som leker Starvårs. Allt det där främmande, skrämmande bortrensat. Och det är helvetet.

Jag vakna' en lördagmorgon
Och det fanns inget alls
Jag hämtade då en smörkniv
Och stack den i min hals
Jag krälade ner i dyngan
Och krama' min ruttna get
Men det fanns ingen tankeverksamhet.

Tempting to say it's Haruki Murakami without the obsession with teenage girls' breasts. For good and bad. That's a bit unfair though, so probably more thoughts to come. Definitely a good companion piece to Soseki's The Miner, if ultimately not quite as stark/as dark, and Pynchon's Bleeding Edge, if ultimately more focused in its sprawl.

Been walking through this pine grove for a long time now. These places are way longer than they look in the pictures. Just pine trees and pine trees and more pine trees that don't add up to anything. No point walking if the trees aren't going to develop. Better stay put and try to outstare a tree, see who laughs first.

So I made this joke about how The Miner is the exact opposite of The Alchemist. As Aubrey pointed out, it's not; whatever dimension you measure on, fact of the matter is that comparing any novel to The Alchemist is doing it both an injustice and a huge favour, and in the end doesn't really say anything. "This novel is better than utter shit!" Well, duh.

But the reason I made the comparison is because, well, the plot (such as it is) is a similar take on the tired old Hero's Journey. A young man, recently cut off from the life he knew, sets forth on a voyage of self-discovery, is guided by various older and wiser men (and women serving him food) and winds up discovering his true calling. But of course, The Miner not only does that plot well - the young man is an angsty fool, the wiser men are mostly out to make money or avoid trouble, and his true calling makes no attempt to pass itself off as a Deep Truth. In fact, the novel spends a lot of time denying it even is one.

"This is the door to hell," said Hatsu. "Got the guts to go in?"

That fantastic opening section has me transfixed, and at the same time explains why the novel is a bit tricky to get into. Soseki's nameless narrator very consciously wants to NOT learn; he sets out to eradicate himself, to remove himself from the world, which is harder than it seems - let alone to write a, for lack of a better word, novel about (nevermind in Japan in nineteen oh fucking eight). At times, he just rants for pages on the futility of trying to make sense of his own actions. Does he have free will? Does he get a choice in having one? He thinks he learns things, makes decisions, only to realise he's wrong on the very next page. Nobody learns. Nobody develops. There's no narrative arc: you go to the hole, you go in the hole. The trees just stare at Man.

Novelists congratulate themselves on their creation of this kind of “character” or that kind of “character,” and readers pretend to talk knowingly about “character,” but all it amounts to is that the writers are enjoying themselves writing lies and the readers are enjoying themselves reading lies. In fact, there is no such thing as character, something fixed and final. The real thing is something that novelists don’t know how to write about. Or, if they tried, the end result would never be a novel. Real people are strangely difficult to make sense out of. Even a god would have his hands full trying.

And yet, try as he might to remove himself from the world, to bury himself in that mine everyone tells him he's too young and well-educated to work, The Boy (sorry) seems more to immerse himself in it. Soseki writes this fantastic sequence that leaves me gasping for breath, feeling the walls close in around me and the darkness descend, and forces me to find my own way out - or at least tell people I did. With no answers, but at least fewer questions.

I went outside and looked at the sky. It was filled with stars. Why were they shining like that? What were they trying to accomplish?