Användarprofil

Yeah, that's... a choice of a book to read with the news right now.

Even the infants?
Yes, because total annihilation was the goal.
Annihilation of what?
Communists.

Like in Human Acts, Kang revisits the unhealed scar of Korea's 20th century. This time with the focus on the late 40s and 50s, as the Cold War was ramping up, as the Korean War was beginning, as absolutely no dissidence could be tolerated. So there are thousands, tens of thousands, hundreds of thousands buried and officially forgotten. Hundreds of thousands of families forced to live without knowing, for 50 years until the government admitted it. How do you move on from that?

The snow starts falling in the narrator's dream and never stops. Snow covers everything. Snow freezes everything. Snow is death. But snow is also malleable, it insulates, it shows everything in sharp contrast.

For a long time I'm not completely sold on Kang's narrative choices here; the way the novel starts in personal trauma, swerves into Haushoferian survival drama, then suddenly becomes a dig through archives, through memories. But man, that finale. Those last lines. That snow.

Probably best read 2-3 episodes at a time over a longer period; when you read it all in one go, not only does it get repetitive - Tomie herself really doesn't change much from episode to episode - but you also start to ask some questions about exactly why Ito is so hung up on the idea of men being forced to punish women for their evil beauty.

All that said, taking it story by story, there's some really neat body horror here, and some of the stories really work well, and in the right dosis Tomie is a monster with some good narrative heft to her. Makes me really wish for a modern film adaptation.

"It's a strange realism, but it's a strange reality."

When you finish a library book and immediately want to run out and buy it just so you can have it at hand at all times. A defense of context as not just colour but the very point? That's partly it. But it's the sort of essay that flips everything.

A leaf a gourd a shell a net a bag a sling a sack a bottle a pot a box a container. A holder. A recipient.

Den här kortromanen är kanske inte Selmas mest omfattande verk, men jag älskar hur mycket hon får in i en liten spökhistoria - både den historiska vinkeln, ett Sverige mitt i en övergångsperiod, nödår, arméer på svensk mark, den enorma skillnaden mellan vad som förväntas av män och av kvinnor; sättet hon beskriver handlingen (se nedan), hur det övernaturliga fortfarande har en naturlig plats i folkvettet, hur språket har precis lagom mycket ålderdomlighet över sig för att vara trovärdigt som 1500-tal; hur vi ser den uppenbara twisten komma och hon får det att bara göra saken värre för våra stackars traumatiserade huvudpersoner.

Långt efter midnatt gingo ett par karlar ut ur stugan på Branehög för att lägga seldon på hästen och fara hem.

Då de kommo ned på gårdsplanen, sågo de en eldsvåda fladdra upp mot himmelen i norr. De skyndade då genast tillbaka in i stugan och ropade: »Stånder upp! Stånder upp! Solberga prästgård står i brand!»

Det var mycket folk på gästabudet, och den, som hade en häst, kastade sig upp på hans rygg och skyndade till prästgården, men nästan lika snart voro de framme, som måste löpa dit på egna snabba fötter.

Då folket kom till prästgården, syntes där ingen människa uppe eller i rörelse, utan alla tycktes sova, fastän eldsvådan stod högt mot skyn.

Men det var intet av husen, som brann, utan en stor hög av ris och halm och ved, som var uppkastad invid det gamla prästhusets vägg. Den hade inte brunnit länge. Lågorna hade inte hunnit mer än att svärta det goda timret i väggen och smälta snön på halmtaket. Nu höllo de dock på att bita sig fast i takhalmen.

Alla förstodo genast, att detta var mordbrand. De började undra om herr Arne och hans husfolk verkligen sovo eller om det hade övergått dem en olycka.

Men innan räddarna trängde in i huset, vräkte de med långa stänger undan det brinnande bålet från husväggen samt klättrade upp på taket och revo av halmen, som hade börjat ryka och var nära att fatta eld.

Sedan gingo några karlar fram mot stugdörren för att gå in och väcka herr Arne, men då den, som gick först, kom fram till tröskeln, vek han åt sidan och lämnade försteget åt en, som kom efter honom.

Denne tog ett steg framåt, men då han skulle sträcka ut handen efter dörrhandtaget, gick han undan och lämnade plats åt dem, som stodo bakom.

Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsölat med blod.

Då gick dörren upp framför dem, och herr Arnes hjälppräst kom ut. Han raglade fram mot männen, han hade ett djupt sår i huvudet, och han var översköljd med blod. Han stod upprätt ett ögonblick och sträckte upp sin hand för att äska tystnad. Därpå sade han med rosslande röst:

»I natt ha herr Arne och allt hans husfolk blivit mördade av trenne karlar, som kommo nedklättrande genom vindhålet i taket och voro klädda i ludet skinn. De kastade sig över oss som vilddjur och dräpte oss.»

Mer förmådde han inte. Han föll ned framför männens fötter och var död.

Nu gick folk in i stugan och fann allt så, som hjälpprästen hade sagt.

Den stora ekkistan, i vilken herr Arne förvarade sina penningar, var borta, och herr Arnes häst var tagen ur stallet och hans släde ur skjulet.

Det ledde slädspår från gården över prästgårdsängarna ned till havet, och tjugu män skyndade åstad för att gripa mördarna. Men kvinnorna gingo att ordna med de döda och buro dem ur den blodiga stugan ut på den rena snön.

Då funnos där inte alla av herr Arnes folk, utan en fattades. Det var den fattiga jungfrun, som herr Arne hade upptagit i sitt hus. Det blev stor undran om hon måhända hade lyckats fly eller om rövarna hade tagit henne med sig.

Men då de noga genomsökte hela stugan, funno de henne, där hon hade stuckit sig undan mellan den stora ugnen och väggen. Hon hade hållit sig gömd där under striden och var alldeles oskadad, men hon var så förbi av skrämsel, att hon varken kunde tala eller svara.

"Momentum kept him rolling."

I enjoyed this quite a bit more than the novel. Cooke not only places us at an arm's length distance from Parker, but uses his art (and a few minimal but well-chosen plot adjustments) to undercut the text's insistance that this is all just work with no emotions involved whatsoever.

Nope, didn't care much for this. Not denying that Westlake knows his way around a typewriter, there are some great turns of phrase here and "hard-boiled" feels like a lazy way to telegraph just how hard this goes. But honestly, Parker just annoys me. A completely amoral killer with no other redeeming quality than getting revenge on someone who's just as awful as he is except more of a coward, and so ludicrously good at what he does that it ends up reading like wish fulfillment even without all the fairly skeevy "all women want him because they think he'll kill them" stuff. There's no tension here, no reason to believe Parker won't do exactly what he sets out to do. No humour, no self-awareness. I didn't like Ramsay Bolton either.

This is not a book to pick up idly now and then, nor is it a book to read to make you feel good about yourself. Melchor's prose, endless sentences dragging you down into a maelstrom of violence both psychological and physical, deserves your full undivided attention for at least an hour at a time, and it won't reward you with any big catharsis. Not unlike, for instance, Jennifer Clement or Roberto Bolaño, her view of the roads Mexican society follows into the big cities is strewn with worn-out, broken and dead bodies, especially of women, of a stew of misogyny, racism and homophobia where people are willing to do anything to not be the one at the bottom. What sets her apart is that fantastic, reeling, Saramago-cum-Krasznahorkai prose that tumbles headfirst through time and place, taking us through a supposedly simple murder plot by circling through one narrator after the other, closer and closer to the actual act, dragging so much more into it, giving a full view of everyone's life no matter when it ends.

I love how funny George Saunders is. It's a bleak kind of humour, but come on; the idea of a dystopian slave plantation where the slaves are brainwashed to produce podcasts on American history is funny. The quiet absurdity of an inter-office battle between two women trying to get the useless manager on their side while he just wants to play with his toy cars is funny. It might be a problem if that was all he was trying to be, but

I love how angry George Saunders is. He's been writing these little pre/inter/postapocalyptic stories for a long while now, and the world isn't doing a whole lot to disprove him. Not for nothing, one of the centrepieces here is just a letter from a grandfather to a grandchild apologizing for not doing more while it was still possible to do more. The game is rigged and just gets riggeder, the winners will win and the losers will lose, and it all ends in tragedy. It might be a problem if that was all he's trying to be, but

I love how compassionate George Saunders is. He still believes that people can be better, that even the perpetrators can see their victims and recognize themselves, no matter how hard we may try not to, no matter how much the systems we build encourage us to climb over each other. You have to believe that truth will out. It would be so easy to write these stories, or live through these times, and just end up with dark humour and rage, but if we don't care... now that would be a problem.

"Sometimes I think the surest sign that intelligent life exists elsewhere in the universe is that none of it has tried to contact us."

Now, Mysteries is a really well-done little comic fable. You'll read it in 10 minutes, 20 if you really want to get lost in the illustrations, and think about it for a while after that. But it's hard to pretend that one of the reasons you'll think about it isn't that this is the first new work by Bill Watterson (one or two guest spots on other comic strips excepted) in almost 30 years, so it has some big shoes to fill. And what we get is... a story that's not entirely a comfortable read. OK, it's not the sort of story to make you question everything you've ever known, but it's not curl-up-in-front-of-the-fireplace-with-a-stuffed-tiger comfortable.

But then again, that's not all Calvin & Hobbes was either. I've seen some reviews here that complain of this being nihilistic, pessimistic or misanthropic. I'm not sure it is. Yes, it's a story about the insignificance of man and our attempts to understand and fix everything. But... it's still the same old woods behind the house. And while the book leaves it unsaid, I choose to think the missing story here is

It's funny how PTerry basically writes Tehanu three years before Le Guin. That's not the only funny thing about it, but it still feels like a little step back after The Light Fantastic as he starts to rejig the whole Discworld to be about more than one bumbling wizard, so there's a lot of scaffolding in this story to support a plot that's... nice and probably necessary but not exactly surprising. But this walked so better books could run, and at least it walks fairly confidently now.

When I rewatched the 2000 Dungeons&Dragons movie I thought it could have been improved by adding a scene where we see some bored 12-year-olds actually playing the campaign. I'd forgotten that that's pretty much what PTerry does here, and it doesn't really help.

There are glimmers of what's to come, and if I hadn't known that he can do much better I would probably have liked this better. But CoM is a mess; no plot beyond "Stuff happens!", some characters he'd wisely revise from scratch, more focus on the cosmology than society... It's Discworld, but not as we know it.

Gibson is getting really good at what he does here; interweaving plotlines, the way pop culture feeds into tech and the other way around, post-humanism, all of it delivered in a prose that's always more clear about where you are (or aren't) than what the hell is going on.

"I mitt yrke pratar man om att våga misslyckas. Bob Hund försöker inte misslyckas men de gör det ändå. Det är naturligt för dem."

Det ska mycket till att få en bandbiografi helt bestående av citat från medlemmarna och exakt 0% berättande text att vara läsbar, än mindre -värd. Men när det är Bob Hund funkar det att göra fel. Som med många musikbiografier saknar jag snack om den faktiska musiken, men det finns där (speciellt när Johnny Essing får ordet), och den faktiska berättelsen om ett band som på något vis lyckats hålla på i över 30 år är intressant nog.

"Det gäller att sålla änglarna från vettet."

Jag ska villigt erkänna att jag inte följt vartenda steg Bob Hund tagit de senaste 20 åren på samma vis som jag gjorde de första 10, och på sätt och vis känns det som om boken bekräftar varför; för att alls kunna fortsätta efter 10-15 års hårt turnerande, supande och fattigdom var de helt enkelt tvungna att helt omdefiniera vad ett band är. Rock'n'roll tar död på mig, som filosofen sa. Därav alla koncept, teaterföreställningar, etc. Sånt måste beundras ändå.

"Att skapa musik och framföra den live, det är två helt olika saker, ja. Att hitta nya ibland okända toner och att bygga nya världar och tillstånd är både en fysisk och psykisk process. Hamrandet på ackord, ljusa och mörka, basen som otvunget, eller tvunget, slingrar sig fram, ibland i maskopi med de ofta eleganta trummorna. Ibland bråkar de med oss, melodierna, som flyger omkring och byter ägare. Till slut bestämmer de själva var de vill hamna. En process som alltså även blir psykisk, genom orden som sjungs ut ur Thomas strupe. Efterhand blir orden tillsammans med våra ljud och slag till en essens och en mening med det nya musikstycket. Livet är en märklig blandning av hårt arbete, total koncentration och ibland transliknade eufori. (...) Kontrasten är total till de där sekunderna när tiden står helt still, när jag delar medvetande med publiken. Jag ser in i deras ögon, jag vet, och de vet - alla vi på scenen vet. Jag känner Bob Hunds liv och värme och vilja att vara tillsammans med alla andra människor. Det är vackert, skitroligt, allvarsamt, sorgligt, ärligt, stökigt och ömsint. Just där och då är det värt allt."

I have a huge amount of respect for people who spend their professional lives in theory. Whether it's physics, mathematics, philosophy or even theology; the idea of spending every hour of your work simply figuring it out, not through practical experimentation but by crunching the numbers, thinking over the contradictions and trying to get to something. Personally I get bored writing an e-mail.

But then, you have to come back and explain it to the ones who haven't spent decades in that rarified air. From what I've read of his, one of Hawking's great talents was his ability (and, I suppose, his necessity) to explain the endlessly complex in terms that people could, at the very least, feel like they understand. Hertog, for all his enthusiasm about the subject, isn't the great communicator. Taking it upon himself to be the executor of Hawking's last will and scientific testament, he wobbles back and forth between writing for physicists and ordinary readers, explaining some things at length and others hardly at all. And above all, I find myself wondering... just how revolutionary is something that does sound as simple and obvious as the aging Hawking's top-down perspective? Yes, he lands in something very likable - a model of the universe where the observer is an inextricable part, one who has to take responsibility for the questions they ask of it - but I honestly can't tell where the math ends and the philosophy begins.

But then, his point is that we're not above all. We are stardust, billion-year-old carbon. I'm sure I don't understand half of this, and that my understanding of half of the rest is shallow at best. But it makes me want to.