Användarprofil

Murata continues to impress with her ability to turn "normal" society upside down and making the sheer fact of living in a mammal body seem profoundly weird. Here she picks apart the very notion of sexuality, of dating, of relationships, of why the hell anyone would want a genetic copy of themselves running around, the very concept of what it means to be normal... which is all very good, but it gets a bit repetitive. The ending is truly glorious and makes up for a lot of it, even if Earthlings was more fun. Looking forward to more of her novels getting translated.

Re-reading this 8 years later now that the Swedish edition is out. Still not a great Perec novel, still gets lost in its own existentilizin', but reading it in the midst of the GenAI debate is interesting. What good an artist who can only copy, but can't find anything new to say? The perfect copy that is useless precisely because it doesn't add anything that the original artist didn't already put in there.

I loved Space Opera. At the time I didn't feel it needed a sequel, but when one pops up I'm not going to not read it.

Trouble is, I'm not sure Cat Valente thought it needed a sequel either. Like many Difficult Second Albums (not that this is Valente's second book, obviously), a lot of it feels familiar, a lot of the things you love about the first one is here too, but... doesn't it all feel a little bit like outtakes? The DNA and Pterry influences are even more obvious, and it's not really that a novel as mad as this needs an intricate plot. But when there's almost no plot, all we're left with is Valente doing endless asides on the worldbuilding, which is a lot of fun, but even DNA knew when to rein in his worst tendencies and speak plainly; Space Oddity can't relax for a second, hiding its very bare-bones structure behind tons of glitter bombs and key changes. It's impressive, and I do love a lot of what is here, but it's not a substitute for a killer hook.

A few exceptions aside (ABBA, Celine Dion, maaaaybe Måneskin), most Eurovision winners either get stuck hopelessly in One Hit Wonder territory or shrug "That was weird" and go back to their regular career. Valente is obviously in the latter category. I wouldn't mind her revisiting this world, but I'll probably read the reviews first.

Jag överlåter åt psykologerna att avgöra varför Putin ständigt väljer februari för sina uppgörelser med Ukraina.

Oksana Zabuzjko sitter på ett hotellrum i Polen. Ryssland har precis invaderat Ukraina och som Kulturpersonlighet får hon nu i uppgift att svara på eviga frågor från västjournalister. "Men vad vill Putin egentligen?" "Men är inte Ukraina bara samma sak som Ryssland?" "Men inte händer väl sånt här 2022?" "Men Ryssland är väl inte onda längre?" "Men... det har gått tre månader, varför är inte kriget slut än, det var väl bara en formalitet?"

Fukuyama hade rätt, "slutet på historien" kom faktiskt. Människan gick ur historien frivilligt och vägrar nu att låtsas om den.

Hon är inte glad.

Någon gâng i en avlãgsen framtid, kanske om hundra eller tvảhundra år, när smärtan har har lagt sig och de logiska konstruktionernas skelett syns bakom historiens kött kommer det här säkert att för våra efterkommande se ut som en historia om ordens pris. Om hur en enda lögn, som i början inte ens verkade vara en lögn utan bara en småaktig halvsanning, en halvsagd sanning, likt en böld först översvämmade vår planet med var och sedan med blod. Hur ett nytt krig föddes, inte främst ur onda avsikter (även i relativt goda tider saknas det aldrig onda avsikter, som cancerceller i en frisk kropp), utan snarare ur en för ondskan gynnsam miljö: Dumheten och Fegheten.
Precis som de två förra alltså.

Den längsta av resor är, av förklarliga skäl, både asförbannad, frustrerad, och stridslysten. Att den någon gång slår över i ren oförblommad patriotism och Rysslandsdiss är begripligt, om lite överdrivet. Men så mycket intressantare blir boken när hon grottar ner sig i historien, både den ukrainska och den ryska; hur hon ställer upp två separata (om ej fullkomliga eller enhetliga) idéer om vad ett samhälle är - ett öppet samhälle byggt på moderna idéer om samverkan, eller ett feodalt samhälle byggt på förtryck. Hon menar att definitionen av Ryssland åtminstone sedan Peter den Store har varit Tjekan; med Putin sitter den öppet vid ratten, en enda stor påverkansoperation där själva krigsdelen bara blir en formalitet eftersom idéerna om en rysk ofrånkomlighet redan planterats både hos offren och åskådarna i väst i decennier, så att man efter en kort militär uppgörelse kan sätta dit en lydig Lukasjenko och ha makten oavsett vad gränserna säger, och till och med få andra världsledare att hävda att offrent måste ha startat det eftersom det uppenbarligen var Ryssland egentligen. Men som inte kan förstå varför de inte hittar volontärsamordningscentralerna hos ukrainska och georgiska motståndare (därför att... de är volontärer), som bombar teatrar och museer eftersom det är otänkbart att de finaste byggnaderna inte skulle innehålla presidenten... En propagandamaskin som svalt sin egen bullshit tills de inte KAN förstå något annat än propaganda, och därför måste sälja in den till alla andra också.

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 hade den med sig kartor från 1985. Bostadsområden som hade byggts där det tidigare låg militärindustrier blev beskjutna. Stridsvagnar stretade genom ödemark fast det fanns en nybyggd motorväg en kilometer bort. (...) Ukraina valde att FINNAS. Ur sådana beslut föds arméer (inte omvänt).

Boken blir inte bara ett rasande brandtal för Ukrainas rätt att existera trots korkade diktatorwannabes som tror sig kunna få allt de pekar på, utan också ett för det moderna, öppna civilsamhällets styrka. I en värld där allt fler förkastar demokratin som "svag" och rusar in under auktoritära fanor som lovar trygghet och bara levererar rädsla och förtryck, menar Zabuzjko att demokratin har en styrka som de aldrig kommer i närheten av - både ekonomisk och idémässig, visst, men... vi är inne på fjärde året av ett krig som alla experter var överens om skulle ta slut på en helg. Det gör man inte bara med krigsmateriel. Det gör man när man kämpar FÖR något.

Enklare uttryckt: det onda "ser inte" det goda, och kan därför inte få korn på det, det bommar bara gång på gâng. De som planerar att lägga under sig andra länder och ta oskyldiga liv projicerar alltid. De utgår från att motståndarens drivkrafter är samma som deras egna och därför går att förstå (egennytta, girighet, avund, vällust, ärelystnad; sovjetiska KGB:s värvningsinstruktioner skiljer sig inte alltför mycket från en uppräkning av dödssynderna). Men de stâr helt rådlösa, som förblindade, när de stöter på helt andra värden och drivkrafter: empati, solidaritet, ömsesidig respekt, självuppoffring, alla de känslor utan vilka en ansiktslös människomassa aldrig kan bli en hromada, en samfällighet. Eller för att uttrycka sig mer statsvetenskapligt korrekt: utan vilka ett civilsamhälle inte kan födas.

Återigen vill jag uppmana alla att läsa The Museum of Abandoned Secrets. Vem vet, vi kanske till och med för en svensk översättning någon gång det här seklet.

All colour is just wavelengths of light. Probably. Yet how can you not assign meaning to it?

"There's two kinds of music, the blues and 'Zip-a-dee-doo-dah.' This ain't 'Zip-a-dee-doo-dah.'" (Townes Van Zandt)

This was probably the sort of read I needed after a bit of a mini-slump in reading time - a quick read that just flows by. (Also, I can't not like a novel that implies that Norwegians are inherently untrustworthy.)

That's both good and bad. The Changeling has a lot of stuff I should love; there's a ton of heavy themes submerged in the narrative, transplanting old fairytales in modern-day NYC while tackling questions of heritage, race, gender, etc etc. There's even an outright Pynchon nod at one point. It's never not interesting. At the same time, there's also something about the way it just zooms by all those things without ever stopping to go "Wait, are you serious?" that annoys me; the characters seem to change with the plot, jumping back and forth between smart and gullible, insightful and naive, asshole and reasonable... I feel like I'm just being dragged from plot point to plot point in a story that doesn't quite get its many threads to weave properly.

But yeah, I like the myth, I like the take it has on it, it just feels like it needed one more pass. Or one less.