Granskningar och kommentarer

"Vi behöver sy fast motortrafiklederna i sitt landskap. Höghuset hör ihop med tvätteriet som fanns i den lilla stugan nere vid sjön. Människorna med de många nationaliteterna i Fisksätra har på sitt sätt även en historia som de delar med de Neglingebor som också blev osynliggjorda då de skurade och tvättade åt herrskapet. Tunnelbanestationen har en förankring i vikingasilvret med arabisk skrift. Vi går fortfarande med våra två fötter på jordytan.
Att se världen i sin närhet och tänka på den i hela sin komplexitet. Den värld där man har sina fötter. Och där man vänder upp ansiktet mot himlen, drar in luften i lungorna och spanar efter stjärnljusen: jag är här. Här är jag. I rörelse i tiden och rummet."

Det är till stor del Boyacioglus text som gör den här boken. Platserna i sig är så... vanliga. Det är händelserna som gör dem till något annat - som gör dem till en plats i sig snarare än "parkeringsplatsen vid McDonalds". Hur blir en ort en Förort? Hur blir ett mord en Brottslighet? Hur blir vi Dom Där? Hur sätts gränserna upp på en halv sekund?

Lindström är arkeolog, så när han snackar om Sveriges långa historia menar han LÅNG. Hur lång? Hela biten från Kalmarunionen till Magdalena Andersson är sex (6) sidor. Det är ett perspektiv så mäktigt, och så övertygande, och samtidigt så detaljerat och spännande att jag nästan kan bortse från enstaka grejer som stör mig. Inte minst då hans säkerhet; visst är det fantastiskt att modern teknologi - genetik, markradar, flygfoton, iskärnor, jämförande lingvistik och mytologi, etc etc - gör att vi kan veta mycket mer om forntiden idag än för bara 20-30 år sedan, för att inte tala om de 400 år då vi haft en aktiv svensk historieskrivning med tillhörande debatt. Men det vore trevligt om han åtminstone erkände att en sådan existerar; när han benhårt håller sig till Mälardalen och Sveariket (-na) utan att för det mesta ens nämna andra delar av landet mer än i relation till det, eller gå utanför 1809 års gränser, känns det... nästan lite fegt. Och det här är ingen bok som behöver vara feg.

Det sagt: Herregud vilket standardverk det här förtjänar att bli.

Being the only Ernaux I've read so far, she certainly has a style. It's not necessarily the sort of style I usually gravitate towards, but especially for this topic, that frank honesty absolutely fits. It's a personal story, but one that doesn't pretend it's not a political one. The act of remembering how you got here and not letting yourself forget.

Really, this series needed this, some backstory and grounding with actual normal people in it. That doesn't make it quite as fun as the two previous ones, but it will make re-reads even better.

Crumb's drawings are half the draw here. Which sounds obvious.

I wish I knew who to blame for this; is the stilted prose, the weird anachronisms, the consistently weird dialogue Ishiguro's or the translator's doing? I'm gonna guess both. I should be the perfect target audience for this; a mashup of the oldest English myths - Beowulf, Arthur, Bede, etc etc - but placing them in a new context, tackle the fog of history head-on. But I just cannot get into it. Reading this is a complete slog, headbutting the prose to get anwhere at all, and in the end I don't think it was worth it.

The least impressive Moshfegh I've read so far. A dark fairytale where people do horrible things to each other seemingly out just because it never occurs to them not to; Moshfegh relishes the dark bits, but a little too often fails to tie them into any character work that actually makes them more than just torturers and torturees. Sure, after the last few years in the US, I can get why you'd want to write a story about an infantile ruler ruining people's lives just because he can't understand why he wouldn't, and Moshfegh certainly has imagination to spare. But 320 pages should go somewhere.

Känns, på gott och ont, som något som skulle getts ut på Vertigo om hon var svensk.