Granskningar och kommentarer

12 missing objects each getting exactly 16 pages. We're painting the outline of that which is not there. The asterisk stands both for that which is left out and that which is included.

En antologi av essäer om bibliotekens digitala arbete, halvt i Coronas skugga.

Här lyfts många intressanta ingångar till frågan om exakt vad bibliotekens roll, kompetens, uppgift och arbetssätt bör vara i en alltmer digitaliserad värld, från den eviga favoriten "Är det verkligen bibliotekens roll att vara bankernas servicekontor?" till frågor om hur de bör se på begrepp som litteratur, information, källkritik etc.

Det finns ett drag av ironi att biblioteken har fått det nationella uppdrag som heter Digitalt först med användaren i fokus. För det är till biblioteket användaren vänder sig när den inte alls vill ha digitalt först, utan en alldeles analog person som kan sätta sig ner och handgripligen hjälpa dem logga in med sin bankdosa eller fylla i ett formulär till Skatteverket. Biblioteket blir platsen som samlar på sig de analoga konsekvenserna av att offentlig och annan samhällsavgörande verksamhet i allt större utsträckning väljer digitala alternativ först. Som jag ser det så är logiken sådan att ju mer det digitala sätts först, desto mer ökar behovet av att biblioteken sätter det analoga först och erbjuder en plats dit människor kan komma och få hjälp... (Stina Bäckström)

Att alla essäer här kommer ur en och samma forskarcirkel är ibland väldigt uppenbart; nästan alla essäer hänvisar till samma källor och samma buzzwords (det är väl fortfarande ett buzzword om det kommer från Aristoteles, va?) och citerar varandra. Lite tjatigt blir det alltså. Jag kan också sakna en del frågor, t ex vad det innebär när de politiker som sätter ramarna i allt högre grad använder "digitalisering" som en synonym för "nedskärningar." Både på gott och ont ställer essäerna fler frågor än de besvarar.

Även jag som anser att den här breddade biblioteksberättelsen är väl underbyggd och legitim, kan uppleva motstånd och ovilja för att jag tycker att biblioteken lämnas ensamma i det här samhälleliga uppdraget och utan de resurser som behövs. (...) I Sverige idag är det grundskolan som ska lära invånarna att läsa och skriva, inte biblioteken. När det gäller den digitala kunskapsuppbyggnaden är det som att folkbiblioteken ska kompensera för det som resten av samhället inte gör eller gör lite av – det vill säga lära allmänheten digital teknik så att de överhuvudtaget kan ha ett vardagsliv i vårt samhälle. (Sofie Samuelsson)

Datorerna gör inte människor överflödiga, och de digitala processerna gör inte det analoga tänkandet överflödigt. Tvärtom, digitaliseringen ställer väldigt höga krav på oss vad gäller omdöme. Och dessa krav tenderar att hamna i skymundan, när diskussionen ramas in av ett framstegsorienterat tävlingsspråk. Om jag fick formulera en slogan skulle den låta så här: för att klara av att bli digitala måste vi bli mer mänskliga. Och det blir vi inte genom att tänka polariserat och undvika ambivalens, utan genom att hitta ett språk och en praktik som förmår hantera det ambivalenta. (Stina Bäckström)

Men det jag tar med mig är just detta; att i en digitaliserad värld, mellan ettor och nollor, är bibliotekens roll kanske inte att välja det ena eller det andra, utan att navigera - genom personliga möten, genom samtal, genom litteratur, genom att fundera - i gråzonerna däremellan. Ställa, och lära andra ställa, rätt frågor hellre än tro oss sitta på rätt svar. Att hantera ambivalensen i stället för att försöka utplåna den.

Jag kände ett behov av att bottna i en bedömning, att välja ”rätt”. Men kanske borde jag ifrågasätta den driften i mig själv, ifrågasätta behovet av att vara tydlig och förväntan på mig att välja en tydlig väg. I synnerhet eftersom jag genom den här processen, under mitt deltagande i forskarcirkeln, landar i att jag inte har en tydlig ståndpunkt i min relation till digitala samtal och möten. (Pia Brinkfeldt)

Vad missar jag om jag är för fokuserad på ett tydligt mål? Frågan får mig att tänka på en känd diktrad av Tomas Tranströmer: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse” (...) Vi behöver träna mer på att gå vilse! Jag tror att det finns många gläntor att hitta. (Sofie Samuelsson)

https://www.kb.se/samverkan-och-utveckling/nytt-fran-kb/nyheter-samverkan-och-utveckling/2020-12-09-bankdosor-skam-och-sms-poesi.html

Already clearly nostalgic (occasionally overly so) when it was written 85 years ago, a series of short stories set in Tallinn regarding death and how it's dealt with in a world where, with history always right around the corner and the "old" Europe rapidly becoming something different, there's no clear boundary between the living and the dead. The citizens of then-Reval, Germans, Russians, Estonians and Swedes, from the highest to the lowest, finding themselves faced with the very physical manifestation of their mortality, a dead body.

And it's funny. The sort of funny that doesn't necessarily dismiss what's important, just puts it in perspective. The old woman running a perpetually empty home for people who are accidentally buried alive, the eel fisher (hello, Grass!) who "forgets" to report the death of his wife since she's such good bait, the homeless man who keeps a dead woman company since she's only using a fraction of the warm bed... All passing through, and long gone by the time it's written down, but all the more alive for it.

Short version: There is no liberty without health, there is no health without solidarity, there is no solidarity without trust, there is no trust without correct information.

A very American book, to the point where I'm puzzled why this was even (badly) translated into Swedish. Both in the sense that it explicitly deals with the US healthcare system (with others mostly reduced to a few personal anecdotes), and in the way it keeps coming back to the good ol' keywords about liberty and founding fathers and yada yada, but also in how damn individualistic it is; while Snyder offers a lot of sources at the end, there's almost something reluctant to them; he wants the reader to see this as a personal story, rising from one man's anger at his brushes with both near-deadly conditions and the covid epidemic and how poorly they were handled, and even though he argues at length for caring about each other, there are no voices but Snyder's own here. And as well-read as he clearly is, and as well-meaning his goal is, it comes across just a little too much at times like listening to that one cab driver who has figured everything out.

Moominvalley in November IN SPACE!

And that's not snark, that's very high praise in my book. A very good ending to the series; rounding a space opera off with what's essentially a bottle episode with characters discussing the themes the three preceding books while waiting for their lives to resume.

Numera bor Hassan i Finland. Där skriver han outgivbara drapor på arabiska tills finska staten ger honom en jäkla massa Euro för att intervjua och skriva om Flyktingar. Men Hassan är inte överdrivet intresserad av att bli reporter och skriva didaktiskt och informativt, så det som inte läggs på sprit blir det här.

Gud 99 är en lapptäckesroman, en Calvinosk berättelse full av berättelser om andra människor - alla på flykt, eller fasthållna, vilket ibland må vara samma sak - men som alla reflekterar tillbaka på berättaren; människor som tillåts vara både individer och spegelbilder. vittnesbörd som pendlar mellan svart komedi och nattsvart tragedi, men filtrerat genom berättaren för att göra något mer. 

Det finns något subversivt i att skriva egocentriskt om flyktinglivet; att inte vilja ordna in sig (och i förlängningen alla andra) i ett kollektivt öde. Rätten att vara fuckboien Hassan hellre än en representant för en exotifierad grupp, den gode eller dålige Invandraren.

Intertextuell som fan, rör sig mellan Cioran och Rumi och Bulgakov, mellan Björk och irakisk schlager, mellan folksagor och internettroll. Mellan Bagdad och Helsinki där folk är folk och inte står ut med det. 

Brooks' strengths, as per World War Z and Zombie Survival Guide, translate spottily to Devolution. Survival tactics, Rousseau vs Hobbes, the fragile shortcomings of modern society to tackle questions of purely predatory dangers... When you depend entirely on WiFi and clever app solutions to survive, what happens when you're knocked back to, if not stone age, then close enough for survival to suddenly become not a theoretical question but an actual emergency? (Yes, it's a very timely mid-Covid read.) Add some fairly well-argued cryptozoology to that and I'm intrigued.

But as good as he is at sketching characters in short bursts and epistolary instalments, and as interesting as the book gets when it gets to philosophize, he struggles to make the narrative work completely over 283 pages of mostly one single diary, because what you do when you're fighting for your life is sit down for hours writing in a literary style. (There's the irony of Brooks' ape-shall-kill-ape reductionism; his writing is just too damn soft and civilized.) There are a few too many but-why-would-they and but-why-wouldn't-they that either get brushed aside or simply ignored in the hope that the reader won't second-guess the protagonist's actions and reasons, and when even she can barely be bothered to get to know the other characters, why would we?

(Also, I'm glad you're watching Herzog, but maybe try to adopt some of his compassion too rather than just contempt?)

That said, the ending is chilling. That one will stay with me a little while.