Om man läser baksidan och tänker "Hmm, döda språk och jämförande lingvistik for dummies? Det låter jättekul!" kommer man inte att bli besviken. Medges att alla antagligen inte kommer att tänka det, men det är deras förlust.
Om man läser baksidan och tänker "Hmm, döda språk och jämförande lingvistik for dummies? Det låter jättekul!" kommer man inte att bli besviken. Medges att alla antagligen inte kommer att tänka det, men det är deras förlust.
Jag måste läsa mer poesi, helt enkelt. Bergdahl skriver 15 sonetter i krans, rimmar hejdlöst (IFK-Le Figaro) om en inte alltför ovanlig uppväxt där detaljerna flammar upp som färgbilder. Man ler, och så plötsligt läser man om diskoteksbranden och det svider - "de vuxna sa att detta går aldrig att förstå", men barn kan inte göra annat än att försöka förstå, och det är det vi kallar uppväxt? Kort därefter, insikten vad det betyder att ha skor att växa i... vafan, läs den helt enkelt, det är en halvtimma som dröjer kvar hos dig ett tag.
Jag måste läsa mer poesi, helt enkelt. Bergdahl skriver 15 sonetter i krans, rimmar hejdlöst (IFK-Le Figaro) om en inte alltför ovanlig uppväxt där detaljerna flammar upp som färgbilder. Man ler, och så plötsligt läser man om diskoteksbranden och det svider - "de vuxna sa att detta går aldrig att förstå", men barn kan inte göra annat än att försöka förstå, och det är det vi kallar uppväxt? Kort därefter, insikten vad det betyder att ha skor att växa i... vafan, läs den helt enkelt, det är en halvtimma som dröjer kvar hos dig ett tag.
Som med allt jag läst av Aase Berg känns det som en bok man kan läsa på 20 minuter eller varje dag i ett halvår och ändå inte kommer att få med sig allt, men det funkar ändå - hennes humor, sättet hon plockar isär språket, sättet hon vänder subjekt och objekt...
Murmel står stel bistert beglodd En kryppla schattlar kvillersnabbt förbi
Ett smyge mellan spetarna ett slimme mellan bräcken
Ingen skräck finns I den upptagna stävjan
Inte alla ting har ett psyke
Och att hon sen också smyger med ett av mina favoritherzogcitat och får det att fungera är bara... mwah.
Vad händer den dagen barnafödslar börjar gå fel? När mänskligheten, barn för barn, ersätts av något... annat? En ny människoart utan empati, utan kärlek, utan minsta intresse för sina föregångare... men också utan hat, utan fördomar, bara en kallt analytisk flockhjärna. Det verkar inte gå att vända; mänskligheten kommer ofrånkomligen att dö ut och ersättas.
Bermann gör ett fantastiskt jobb med att sätta upp den här historien - inte en massa snack om hur och varför, bara massor med små nedhopp i vad det innebär för världen (läs: Sverige). Det finns mängder med metaforiska djup att sondera här, som inte nödvändigtvis blivit mindre aktuella de senaste sju åren. Ja, skräcken för en ny generation man inte förstår - men också för vad ens egen generation gör, vad som händer när ens egna förhoppningar inte går i uppfyllelse.
Jag kan bara önska att hon hade fortsatt hålla översiktsbilden lite mer …
Vad händer den dagen barnafödslar börjar gå fel? När mänskligheten, barn för barn, ersätts av något... annat? En ny människoart utan empati, utan kärlek, utan minsta intresse för sina föregångare... men också utan hat, utan fördomar, bara en kallt analytisk flockhjärna. Det verkar inte gå att vända; mänskligheten kommer ofrånkomligen att dö ut och ersättas.
Bermann gör ett fantastiskt jobb med att sätta upp den här historien - inte en massa snack om hur och varför, bara massor med små nedhopp i vad det innebär för världen (läs: Sverige). Det finns mängder med metaforiska djup att sondera här, som inte nödvändigtvis blivit mindre aktuella de senaste sju åren. Ja, skräcken för en ny generation man inte förstår - men också för vad ens egen generation gör, vad som händer när ens egna förhoppningar inte går i uppfyllelse.
Jag kan bara önska att hon hade fortsatt hålla översiktsbilden lite mer - sista tredjedelen blir väldigt mycket en persons historia, och det är välgjort, men det känns som om mycket lämnas oberättat.
Ljus och mörker har styrt livet i miljarder år, med en uråldrig och taktfast rytm …
None
3 stjärnor
Läs- och tänkvärt försvar för mörkret, något som är speciellt aktuellt så här mitt i midvinterlånghöstsdunklet. En bok som får en att bli sugen på att flytta ut på landet och bygga sig ett litet observatorium under natthimlen.
Samtidigt är Eklöf kiropterolog framför något annat, och det framgår väldigt mycket; boken blir en enda lång anklagelseakt mot allt det artificiella ljuset gör mot djur- och växtliv i allmänhet och fladdermöss i synnerhet. Någon Ålevangeliet, som förlaget gissningsis hoppats på, blir detta aldrig - han omnämner lite pliktskyldigt att människan alltid inspirerats av mörkret men ger inga exempel, nämner att smarta LED-ljus kan lösa problem utan att gå in på detaljer runt de experiment som gjorts, nämner i en mening tryggheten i välupplysta gator och släpper det sedan... lite mer historik, lite mer idéhistoria, lite mer konsekvenser bortom hungriga fladdermöss hade gjort boken betydligt bättre.
Man måste läsa Peter Nilson med jämna mellanrum för att defragmentera hjärnan och få lite perspektiv. Han drar en båge från de första människorna och de äldsta myterna via hembyns bortglömda stigar och farfars fars urmakeri till en framtidsspekulation som... OK, kanske inte åldrats helt väl på 26 år, men det passar på något sätt; framtiden har alltid varit värre förr.
"Okej? Jag fattar ingenting. Jag vill bara ha mina pengar." - Influencer som informerats om att instagramprofilen hon tagit betalt för att plugga var bluff
Badfluence är en feel-bad-bok på alla plan; jag finner mig själv tycka nästan lika illa om författarnas självgoda ordningsmanspersonligheter som personerna de skriver om och min egen negativa reaktion på alltihop. Visst gör de bra poänger, visst är genomgången intressant (om också väldigt fokuserad på just Sverige och specifikt blondinbella-gänget hellre än att försöka lyfta blicken lite), visst behöver de som har större publik än dagstidningarna granskas, men... Slutbetyget blir en bok som får mig att vilja flytta ut i skogen och äta självdöd räv grillad över en nedbränd 4G-mast, om inte annat så för att hålla mig före trenden i vart en värld som lyssnar på Joakim Lundell är på väg.
"Okej? Jag fattar ingenting. Jag vill bara ha mina pengar." - Influencer som informerats om att instagramprofilen hon tagit betalt för att plugga var bluff
Badfluence är en feel-bad-bok på alla plan; jag finner mig själv tycka nästan lika illa om författarnas självgoda ordningsmanspersonligheter som personerna de skriver om och min egen negativa reaktion på alltihop. Visst gör de bra poänger, visst är genomgången intressant (om också väldigt fokuserad på just Sverige och specifikt blondinbella-gänget hellre än att försöka lyfta blicken lite), visst behöver de som har större publik än dagstidningarna granskas, men... Slutbetyget blir en bok som får mig att vilja flytta ut i skogen och äta självdöd räv grillad över en nedbränd 4G-mast, om inte annat så för att hålla mig före trenden i vart en värld som lyssnar på Joakim Lundell är på väg.
That was a fun re-read. And something about the plot (a goat kid learns to count and all the other farm animals are terrified and campaign to stop him from counting them) feels oddly prescient somehow.
Kluven. Lika delar faktiskt intressant analys och gubbigt det-var-bättre-förr-gnäll (ja, vi 70-talister är officiellt gubbar, oavsett kön), osäker på om den vill skylla titeln på kommersialisering eller altrightrörelser, dokusåpor eller internet, nostalgi eller historielöshet, om den tas på för stort allvar eller inte tillräckligt... En bok att läsa med understrykningspennan i ena näven och rödpennan i den andra.
Alla sajter laborerade med samma modell för att få generationen som vant sig vid att film och musik är gratis att börja betala. De skulle lockas från freemium-modellen (innehållet är gratis men du får reklam) och sedan övertalas att gå till premium-modellen (du betalar för att slippa reklam). Men borta vid horisonten hägrade alltid den ouppnåbara fucking-loser-modellen (du betalar för att få reklam).
For dersom man kunne lære å smelte atomene sammen, ville man jo også kunne oppdage at det ikke er to deler som føres sammen i smelteprosessen, men også en tredje del som blander seg inn, et unødvendig tillegg, støv i koblingen, som videre bidrar til kaoset, det opprinnelige kaoset. Atom, atom, og? Maskulin, feminin, og?
3.5, really. An occult novel, a charm of making, mixing black metal and witchcraft and cyber warfare and concept art and Lynchian dream logic and diaristic essays into one, not entirely coherent (though that's part of its charm) narrative.
Det kosmiske internettet kommuniserer via støy, skriver vi i dialogen. Det skaper forvirring, dårlige koblinger, pikselerte bilder og digitale enveisgater. Blir det oppdaget, vil det øyeblikkelig bli gjort ulovlig, men siden myndighetene aldrig vil bli helt sikre på att det eksisterer innenfor eksisterende definisjoner av eksistens, vil lovgivningen bli abstrakt og irrelevant...
It's a …
For dersom man kunne lære å smelte atomene sammen, ville man jo også kunne oppdage at det ikke er to deler som føres sammen i smelteprosessen, men også en tredje del som blander seg inn, et unødvendig tillegg, støv i koblingen, som videre bidrar til kaoset, det opprinnelige kaoset. Atom, atom, og? Maskulin, feminin, og?
3.5, really. An occult novel, a charm of making, mixing black metal and witchcraft and cyber warfare and concept art and Lynchian dream logic and diaristic essays into one, not entirely coherent (though that's part of its charm) narrative.
Det kosmiske internettet kommuniserer via støy, skriver vi i dialogen. Det skaper forvirring, dårlige koblinger, pikselerte bilder og digitale enveisgater. Blir det oppdaget, vil det øyeblikkelig bli gjort ulovlig, men siden myndighetene aldrig vil bli helt sikre på att det eksisterer innenfor eksisterende definisjoner av eksistens, vil lovgivningen bli abstrakt og irrelevant...
It's a thrill to read this and more of a headache to make sense of it. Some parts make entirely too much sense, others are pure concept, and I tend to prefer those - the ones that build on the idea of the silent letters (the h in white) that go unchallenged and unspoken but are always there (at least in English and Norwegian, Swedes just pretend they were never there), or the idea of the rock band as a coven that need not necessarily play music (and who miss the point entirely if they do something as mundane as burn an actual church) and spin off into either the plot of the novel, such as it is, or pure surrealism. Part of me wishes she'd made the movie the book talks about instead. Part of me just wants to learn better Norwegian so I can recite it out loud and see what happens.
Ordene THE END, eller FIN, eller SLUTT, i hvitt på et svart lerret, har for meg alltid bare betydd VÆR SÅ GOD.
Set on the desert planet Arrakis, Dune is the story of the boy Paul Atreides, …
None
3 stjärnor
Lawrence Of Arabia IN SPICE SPACE!
Sure, you can see the influence on dozens and dozens of sci-fi epics to come after it, and the worldbuilding is fantastic. At the same time, though, Herbert never found a simple plot he couldn't make complicated and a complicated one he couldn't skip by in a "three months later"..., his prose is overloaded with both thesauri and dictionaries, and Paul Atreides is an enigmatic asshole guided more by prophecy than any actual personality.
Looking forward to rewatching the Lynch version and watching the Villeneuve version, but I'm glad I didn't buy the big box set of books.
Lawrence Of Arabia IN SPICE SPACE!
Sure, you can see the influence on dozens and dozens of sci-fi epics to come after it, and the worldbuilding is fantastic. At the same time, though, Herbert never found a simple plot he couldn't make complicated and a complicated one he couldn't skip by in a "three months later"..., his prose is overloaded with both thesauri and dictionaries, and Paul Atreides is an enigmatic asshole guided more by prophecy than any actual personality.
Looking forward to rewatching the Lynch version and watching the Villeneuve version, but I'm glad I didn't buy the big box set of books.
Takes a while to hit the stride of the predecessor, entirely on purpose. When it does, yikes. Throughout, though, it remains gory, black, funny and full of little threads of ideas, culminating in a finale that's like Pratchett fed through Clive Barker.
Muir is betting a lot on her readers keeping up with details, and on the third volume tying it all together... maybe. Good on her.
Takes a while to hit the stride of the predecessor, entirely on purpose. When it does, yikes. Throughout, though, it remains gory, black, funny and full of little threads of ideas, culminating in a finale that's like Pratchett fed through Clive Barker.
Muir is betting a lot on her readers keeping up with details, and on the third volume tying it all together... maybe. Good on her.
