Användarprofil

A woman wakes up every day dead tired. Turns out it's not just Seasonal Affective Disorder but that she's actually Doing Stuff every night... but what?

Engrossing, chilling and hard to put aside; it's mostly some of the ultra-short chapters (that's a trick that wears itself out quickly) and the abrupt ending that keep me from giving this more than a very strong 3. I like that it doesn't feel the need to explain everything, that it lets us fill in some details ourselves, but there's a point where that almost feels like a cop-out - which is interesting for a book about refusing to acknowledge trauma.

That’s how we survive infinity - we kill it by breaking it up into small bits.

Pratchett's Discworld engines are starting to purr like well-oiled... well, engines I suppose. Pyramids is all new characters, but they click so well (partly because, well, he has archetypes he likes) that it's hard to miss the regulars. The topic is religion and power, which is big ask, and Pratchett certainly will return to them with even sharper tools further along; but damnit, he's so funny and clever in how he uses his Ancient Egyptian setting that I don't mind the odd blunt force. I do wish we'd gotten a bit more of assassin school, but I guess in 1989 the Weird Fantasy School Setting wasn't as much of a trope as it would be post-That Scottish Woman.

It is amazing what people will obey, if a clear and confident voice is used.

Lagen om offentlig upphandling, parad med okunniga beställare och cyniska leverantörer, har kostat enorma summor pengar och krångel. Jag har själv suttit med i såna och slitit mitt hår över att ingen inblandad ens funderar på vad skiten ska vara bra för; bara vi får betala för mycket för nånting som inte funkar så har processen följts. Så att någon skriver en stor gravskrift för clusterfucken som var Stockholms skolplattform är välkommet. Synd bara att det ska vara den här.

Lidbom har så mycket att utgå från här. Men han har bestämt sig: det här ska bli nånting för vanligt folk att läsa, då ska det vara ett spännande upplägg med flera tidslinjer, med rebelliska hjältar (nästan alltid män), klantiga kommunalanställda (nästan alltid kvinnor) och onda konsulter (förutom när de påpekar problem, då får de också vara hjältar tills det visar sig att det är de som tjänar på att rätta problemen). I stället för tydliga redogörelser för problemen med både processen och resultatet får vi eviga lösryckta anekdoter, presenterade i långa drapor med överskriven prosa som bara förvirrar. När Lidbom väl hittar en hånfull bild han gillar - en projektledares småländska dialekt, en lokals inredning, hjälmarna på cyklisterna på cykelvägen utanför utbildningsförvaltningen - använder han den igen och igen och igen som om det hade nånting alls med saken att göra. Här finns väldigt mycket intressant att läsa; men herregud vad du får ligga i för att få ut det. I slutändan vet den oinsatte läsaren inte vad som hände, varför det hände och vem som är ansvarig - men arg blir man ju, det räcker väl så.

Ironiskt nog blir boken alltså ett exempel på samma problem som skolplattformen: Om du sätter någon som saknar kunskap om ämnet och förmåga att kommunicera vad han vill få fram på att lösa ett problem som ingen riktigt definierat blir det bara pannkaka.

Ages and ages since I read this, and I absolutely didn't remember it being 420 pages. Woman and kid stuck in a car with rabid dog outside, how many pages do you need? Oh yeah, there's that side plot, and that side plot, oh and this character shows up, and all those Castle Rock citizens whose one function is to think about maybe going up to the Camber place and deciding naaah...

And yet bam, I breeze through this in two days. Because drunk and high Stephen King is just that good. In a way it's a sibling of Pet Sematary, the parent's fear of losing their child - to disease (or corn flake dye), or death, or your abusive partner's worst sides, sure, but also to the world at large. The realisation that they're becoming their own person and they should, but where does that leave you? All focused around man's best friend, a dog who absolutely didn't want to hurt anyone. It's just a virus that eats your brain and forces you to turn on your family and lash out at them.

And damn, that story was apparently relevant 40 years ago.

It's late summer, 2024. Climate change is wrecking California with forest fires, beach erosion and storms. A populist is about to win the presidential election. The country is descending into violent conflict over race, religion, class. Those who have hide behind private armies and reinstated indenture, those who have not starve in the streets, and those in the middle hide behind whatever walls they can put up and wait for the day they come crashing down.

It's a 1993 novel, btw.

The Parable of the Sower is an astounding novel in a lot of ways, and any prescience it might have for our times is really the least of it. A dystopia that has to find utopia not in violence or in organisation but in community around a common ideal, where empathy is a terrible double-edged sword when you're forced to show it to your oppressors, what we can trust when we can't trust anything. More than once, I'm thinking this might be the US version of Watership Down. That's not idle praise from me.

That said, I feel like it loses a lot of momentum in the last third. Not because the danger to our characters diminishes the more the world breaks around them - not from plague, not from war, just from the chaos of society eating itself - we just get stuck in a loop of walking, finding new recruits, walking, finding new recruits, etc. Very strong 4/5, and I'm open to raising it.

Hur ska du bli de fäder
Som dina döttrar behöver

Hur ska jag bli de mödrar

Jag älskade Ædnan. Den sög in mig och släppte inte taget. En berättelse som grep så stort.

Inga söderifrån kan hälsa på oss
här uppe på sommaren
vi har inga rullgardiner
i sovrummen

Så jag vet inte om det är mig det är fel på när Sjaunja bara drabbar mig i småbitar. Jag är ju ingen van poesiläsare. Men det här känns... hackat och malet. I stycken - ibland 20 sidor, ibland en fras - är den fantastisk, och lyfter fram den där otroliga svindeln som bra poesi kan göra, slå en bro från det moderna livet till den djupa historien, som att skåda ner i myren förbi sina splitternya vandringskängor och se något uråldrigt speglas tillbaka. Som att se en klasskompis skinnryggsäck på bussen till Metallicakonserten. Men långa stycken känns den också bara... alldaglig. På gränsen till kliché ("Vi har bara lånat jorden av våra barn", verkligen?).

Hur kan du så många sagor? undrar de.
Tja, det läser i mig för att jag har läst.

Men jo, när den är bra är den fantastisk.

Herreminskapare vilken författare hon är.

Panic Beach är möjligen det bästa Sara Stridsberg skrivit, åtminstone sedan Drömfakulteten. En släktsaga som ibland ekar både Márquez och Oates men är helt något eget. Som är bunden till platser men aldrig ger oss mer än enstaka smådetaljer - dofter, utsikter - för själva platserna, det är människorna vi hittar våra hem hos. Eller inte. I slutändan är vi förgängliga, det är det som är värt något med oss. "Och i vattnet skrev jag mitt namn."

En roman som handlar om något så fruktansvärt och ändå inte klarar av att antingen förlåta eller förkasta. Att säga farväl till något man måste bära med sig. En roman i disig klar höstsol. En roman jag ibland slukar 100 sidor av utan att andas och ibland måste pausa ett par dagar för att dekomprimera.

Goodbye, goodbye, goodbye.

I love how Wells holds up for reread 120+ years later. Yes, biology has run laps around this, and there's certainly a white-man's-burden subtext to this that has aged somewhat less than well. But at least he questions it, and at least he uses it as a jumping-off point into similar questions he's asked in The Invisible Man and (to my recollection) The Time Machine; what does progress do to us, what do we gain and what do we leave behind? Does The Law survive when The One With The Whip dies? Is there something inherently cultured about Man or is it all just forced onto us? Can we ever stop being the predator that devours all? Others have asked this and others will continue to ask it (SMG for one), but Wells set a baseline here that's remarkably sharp, multi-layered and, towards the end, kind of heartbreaking. But at least it ends on a note of hope against hope. Sorry we proved you wrong, Herb.

There's something to be said about Pratchett: No matter when or where you read one of his good ones, it seems like something in it was written specifically for you specifically at this point. So in Wyrd Sisters he tackles Macbeth and Shakespearean theatre in general, set against the backdrop of a murderous coup in a small mountain kingdom that leads to a complete nothing of a ruler; a man (and his obligatory scheming wife) with no ambition whatsoever beyond just being the respected ruler, a man with such brittle self-worth that he simply cannot bear the idea of anyone doubting him, who's happy to turn the people against visible minorities to maintain his power, and who one day discovers that simply saying this is all true can make it true... with the right script and the right spokesperson. Because people will want to believe a beautiful lie, will want to trust that their rulers are still basically good people.

Huh.

I love how easily Pratchett interweaves a bunch of stories - both Shakespeare and later - here, including how this was exactly how Macbeth came to be in Roundworld as well. Yes, including James' persecution of witches. And yet it's so easily a Discworld novel.

...spoilery quote...




Granny’s jaw sagged. “What?” she said. “But—but I showed you your true self…”
“I’m supposed to be upset by that, am I?” As the soldiers sheepishly grabbed Granny’s arms the duchess pressed her face close to Granny’s, her tremendous eyebrows a V of triumphant hatred. “I’m supposed to grovel on the floor, is that it? Well, old woman, I’ve seen exactly what I am, do you understand, and I’m proud of it! I’d do it all again, only hotter and longer! I enjoyed it, and I did it because I wanted to!”
She thumped the vast expanse of her chest.
“You gawping idiots!” she said. “You’re so weak. You really think that people are basically decent underneath, don’t you?”
The crowd on the stage backed away from the sheer force of her exultation.
“Well, I’ve looked underneath,” said the duchess. “I know what drives people. It’s fear. Sheer, deep-down fear. There’s not one of you who doesn’t fear me, I can make you widdle your drawers out of terror, and now I’m going to take—”
At this point Nanny Ogg hit her on the back of the head with the cauldron.
“She does go on, doesn’t she?” she said conversationally, as the duchess collapsed. “She was a bit eccentric, if you ask me.”

These people are so wyrd.

Pretty early on I get a song in my head. Not "Achilles Last Stand" or "Temporary Like Achilles" or "Tales of Brave Ulysses", but Regina Spektor's "Samson". The idea of love redeeming a tragic hero simply by making him strong enough to leave herodom behind.

And the history books forgot about us
And the Bible didn't mention us
Not even once

It has its flaws, for sure. I'm not a big fan of the way it first lets us follow Patroclus fall in love with every aspect of Achilles and who he is - and doing it quite well, for a myth riff - only to then fast-forward through 9 years of siege and daily slaughter to the final act we know must come with Achilles just making the occasional cameo. It feels like the first half and the second don't quite mesh. But when it's good, it's really good, the hopeless idea of trying to protect the one you love from who they are or think they must be, the wish of NOT being the hero. There's a reason tragedies live on. Return to Ithaca it ain't, but it gets the job done.

Populismus, so meine These, ist eine ganz bestimmte Politikvorstellung, laut derer einem moralisch reinen, homogenen Volk stets unmoralische, korrupte und parasitäre Eliten gegenüberstehen – wobei diese Art von Eliten eigentlich gar nicht wirklich zum Volk gehört. (...) Hinzukommen muss noch der dezidiert moralische Anspruch, dass einzig die Populisten das wahre Volk vertreten; alle anderen vermeintlichen Repräsentanten der Bürger seien auf die eine oder andere Art illegitim.

Doch wenn Populisten ein Referendum fordern, dann nicht, weil sie einen offenen Diskussionsprozess unter den Wählern auslösen wollen, sondern weil die Bürger bitteschön bestätigen sollen, was die Populisten immer bereits als den wahren Volkswillen erkannt haben (...). Diese Vorstellung eines imperativen Mandats erklärt auch, warum Populisten so gerne ‚Verträge‘ mit dem Volk schließen (...) Politik ist dann vermeintlich nur noch Vertragserfüllung (wobei aus dem Blick gerät, dass das Vertragsangebot eben nicht vom ‚Volke‘, sondern von einer partikularen Partei kam).

Nur, dass es hier gar nicht um Interessen – im legitimen Plural – geht, sondern um ein singuläres, angeblich objektives Interesse eines als homogen gedachten Volkes. Oder vielleicht nicht einmal um ein Interesse, sondern um eine Identität, die sich vermeintlich notwendigerweise mit einem bestimmten Interesse verbindet. Denn man muss das wahre Volk ja gar nicht vorher fragen, um zu wissen, was es wirklich will.

Populisten müssen also keine Nationalisten oder gar ethnische Chauvinisten oder Rassisten sein. Aber sie brauchen ein moralisches Unterscheidungskriterium, welches das gute Volk von den schlechten Eliten trennt (und das klarmacht, wer eigentlich wirklich zum wahren Volk gehört und wer nicht: nicht umsonst reden beispielsweise Unterstützer amerikanischer Populisten immer von „real Americans“)

Wenn es nur einen einzigen, klar erkennbaren Volkswillen gibt, den der Führer oder die Führungsmannschaft auch eindeutig identifizieren kann – wozu braucht man dann eigentlich innerparteiliche Debatten? Und wozu intermediäre Institutionen, also die sogenannten corps intermédiaires, die von Liberalen wie Montesquieu und Tocqueville als wirksame Beschränkungen der Macht gepriesen wurden, der Kommunikation zwischen Volk und populistischem Führer in Wahrheit aber nur im Weg stehen können?

Somit besteht ein gravierender Unterschied zwischen der Kritik an amtierenden Politikern sowie ihren Plänen auf der einen Seite und dem Versuch, gewählten Volksvertretern im Namen einer fiktiven Totalität jegliche Legitimität abzusprechen, auf der anderen. Weil Populisten letzteres tun, ziehen sie mit den von ihnen moralisch diffamierten Mainstream-Politikern immer auch gleich die Prozeduren in Zweifel, die diese Politiker an die Macht gebracht haben. Irgendetwas, so der Grundgedanke der Populisten, könne mit unserer real existierenden Demokratie ja wohl nicht stimmen, wenn sie die Mehrheit zum Schweigen verdammt. Tatsächlich bezeichnete Geert Wilders die niederländische Tweede Kamer als ein „Scheinparlament“, nachdem er seine Kollegen immer wieder als „Scheinpolitiker“ verhöhnt hatte; Viktor Orbán blieb demonstrativ den Parlamentssitzungen fern, als seine Partei in der Opposition war; Vertreter der Tea Party monierten stets laut, Obama regiere gegen den Willen der Mehrheit.

dafür muss sich aber auch jeder dem einzigen ‚Volksurteil‘ beugen, das sich wirklich empirisch nachweisen lässt: dem Wahlausgang. Ein Populist, der eine Wahl verliert, tut eben dies nicht und trifft eine für die Demokratie fatale Unterscheidung zwischen einem empirischen und einem moralischen Wahlergebnis. (...) Mit anderen Worten: Der Sieg der ‚Volksverräter‘ war eigentlich nur empirisch möglich, und die Empirie rangiert in der Vorstellungswelt der Populisten immer hinter der Moral.